Råkade av en mängd olika anledningar läsa pappers-Expressen idag. En sak svensk media har en förkärkek för i sportsammanhang allmänt, är att utifrån några intervjucitat med en spelare, göra en fullständig psykologisk profil av denne. Som idag, då Expressen förklarat att det fanns ingen anledning att tvivla på Viktor Fasths kapacitet, då han och hans psyske är "bäst då det gäller". Visserligen är han snart 30 år och har aldrig vunnit något, men jaja. Han ska tydligen vara bäst då det gäller, enligt Expressens wannabe-pyskologer. Vill också minnas att det gick sådär i fjolårets VM-final för honom och jag antar att den matchen gällde något.
Jag tror att vi alla kan konstatera att "bäst då det gäller" inte känns som ett klockrent epitet på Viktor Fasth just nu. Faktum är att random allsvensk målvakt hade kunnat vara exakt lika dålig som Fasth varit i årets VM.
Den största anledning till Sveriges VM-uttåg är dock inte Fasth, utan ett uselt försvarsspel i största allmänhet. Då normalt stabila NHL-backar som Jonathan Ericsson, Niklas Kronwall och Victor Hedman gör juniormisstag och konstant blir överspelade, så håller det inte. Tre Kronor hade inte en genomtänkt defensiv och utan det, vinner man sällan någonting. Varken SM, VM eller Stanley Cup.
Sedan så kan jag också konstatera, medan Pär Mårts packar ned sin ackrediteringsbricka, att Bengt-Åke Gustafsson alltid spelade minst semifinal i VM 2006-2010, trots ett många fall klart sämre lag på pappret än vad Mårts blev ackrediterad till nu.
Alla som har sett en handfull NHL-matcher i vinter vet att spelare som Erik Karlssson, Nicklas Bäckström och till och med Viktor Stålberg, som knappt lyckades med någonting mot tjeckerna, är klasser bättre spelare än vad de visade upp i VM. Nu fick Pär Mårts inte ut den potentialen och misslyckades därmed i ett grundläggande krav man kan ha på en coach - nämligen att få så många som möjligt i laget att prestera det spelaren kan.
Men han upplevs ju som rolig och trevlig av media och kommer därför med all säkerhet att få ett nytt försök att floppa nästa år, kanske efter en psykanalys av Expressen? Uppenbarligen är ju mediarelationerna viktigare än resultat här i Sverige.
Nu testar vi att skriva från Samsung Galaxy Note, det kan bli intressant. Nåväl.
Kanada alltså utslagna idag, vilket jag inte ser som extremt oväntat. Det har verkat vara lite väl mycket partyatmosför över Kanada i år och med Ryan Getzlaf som kapten så blir det som det blir. Den rätt nyligen hårlöse 27-åringen floppade kapitalt med Anaheim i vinter och nu låg han bakom Kanadas uttåg.
Först genom det slöa agerandet vid den gamle Malmö-floppen Milan Bartovics 3-3 mål och sedan genom att kort därpå leka Martin Thörnberg och antagligen avsluta Juraj Mikus turnering. Sedan, utifrån det TV4 visade, stod människan sedan i mixed zone och tyckte att han minsann inte gjort något fel. Det gör det liksom lite svårt att unna the likes of Ryan Getzlaf någon framgång.
Men visst, allt är inte Getzlafs fel. Då hela laget fick slovaker som Satan och Surovy att åter se NHL-mässiga ut igen. Det säger en hel del.
Vad har Mikael Renberg och Alexander Ovechkin gemensamt? Åsikter om rättvisa kanske, vad vet jag? Nåväl, Alexander Ovechkin har just avslutat en säsong med karriärens klart sämsta poängsnitt, såväl i grundserie- som slutspelssammanhang. I nattens sjunde och avgörande match mot Team Fuck var Ovechkin inte ens nära att vara bra och skapade ingenting.
Visserligen var ingen annan direkt bra i Washington heller, då Dale Hunter effektivt har dödat all kreativitet och lust att spela hockey som präglade laget för några år sedan. Resultaten är dock likadana - ut i de två första slutspelsrundorna. Skillnaden är bara att 2008-2010 föll Washington då man försökte vinna, nu föll man medan försökte undvika att förlora.
Men tillbaka till fallet Ovechkin. Där kan man inte skylla allt på Hunter, då nedgången var tydlig redan förra säsongen, utan någon som helst inblandning från någon Hunter. Det finns ju faktiskt spelare som tagit slut vid 27 års ålder - som just Mikael Renberg, för att återknyta till inledningsmeningen. Åtminstone slut i den meningen att man aldrig igen kommer nära det som var karriärens peak. Hur som helst lär inte Ovechkin bli en bättre spelare i Dale Hunters regi.
Känslan är likväl att Washington inte kommer så mycket längre med nuvarande grupp av kärnspelare och någonstans vore det rimligt att man satsar pengarna på spelare som passar Dale Hunter bättre än att hålla fast vid stjärnor som underpresterar och inte har roligt längre. Samtliga ur kvartetten Ovechkin, Semin, Bäckström och Green spelar knappast i Washington nästa säsong, oavsett om Hunter blir kvar eller inte.
Vad det gäller Rangers så har man tagit sig så långt som man kan med här kollektivet nu. New Jersey jobbar lika hårt som Rangers, men har fler klasspelare som kan avgöra. Det kan räcka hela vägen nu.
En del har ju synpunkter på varför Leif Boork sitter där han sitter, nämligen i hans fall då i TV4 och Canal Plus i rollen som expertkommentator. Svaret på det är enkelt - han har trots allt ett svårslaget claim to fame. Då Leif Boork var förbundskapten lyckades Tre Kronor nästan slå Kanada i Canada Cup-finalen 1984, då man hämtade in underläge 6-1 till 6-5 och fullt liv i matchen.
Och det mot kanske det bästa kanadensiska landslaget någonsin, bättre på pappret än den hypade 1987-upplagan. 1984 års version hade måhända ingen Mario Lemieux, men väl istället Mike Bossy, Petr Stastny (ja, han drog en Nedved det året), Larry Robinson, en ung Steve Yzerman och framförallt Rick Middleton, som borde få något pris i efterhand för att ha lirat utan hjälm den frillan som framgår i klippet nedan. Plus förstås att The Usual Suspects från den här tiden, Gretzky, Messier, Coffey, Bourque och Glenn Anderson, alla var med.
Mot den bakgrunden är det lätt att förstå att det gick att glida in på ett livstidsjobb i TV-branschen för Leif Boork. Att han idag inte skiljer mellan Ales Hemsky och Petr Tenkrat får man ta, båda är ju för guds skull tjecker och rightskyttar, same same liksom.
Boork föll mot de ovan nämnda legenderna, medan kollegan Niklas Wikegård föll mot Gregory Arthursson och Pelle Prestberg, utan övrig jämförelse då.
I en annars rätt död silly season, ryktas det ju nu om att Linus Klasen kanske ska till Linköping, vilket ju vore väldigt kul. Dels för Klasen, som då kanske får möjlighet att även fortsättningsvis kunna försörja sin familj, sånt är ju kämpligt för spelare på högsta elitnivå. Dels för att Linköping då skulle bli lite av det ultimata glidargänget.
Jag menar tänk bara Pär Arlbrandt, Carl Söderberg och Klasen tillsammans. Lägg därtill en inte sådär våldsamt intensiv Mattias Weindhandl och kanske en Simon Hjalmarsson som inser att han inte behöver tokgnugga längre, så har vi en rätt avslappnad, men potentiellt väldigt underhållande, grupp forwards att tillgå. Det sägs att Pittsburgh Penguins i mitten och slutet av 90-talet hade en "Country Club"-stämning i klubben, vilket kort innebär att ett offensivt skickligt gäng fick glida på lite som man ville och underpresterade sedan i slutändan i alla slutspel. Linköping kan mycket väl hamna i ett liknande läge nu om man bara missköter sina kort lite grann framgent.
Så nej, Linus Klasen vore faktiskt en helt fel värvning for Linköping, då det sista det laget behöver är ytterligare ett dyrt ego, väl medveten om sin egen talang, som ska ha mycket puck och måste spela i PP1 för att inte bli ledsen och eventuellt börja hävda att någon eller några är prostituerade.
Däremed inte sagt att det inte skulle kul att se hur det skulle utveckla sig. Antagligen skulle det bli bra och bjudas på en hel del snygga mål i omgång 1-10, innan allt sakta men säkert börjar tokfaila i takt med höstmörkret och krismötena börjar bokas in kort därefter.
Likväl skulle LHC nog få ihop en sjundeplats eller så av det i alla fall, men det är knappast vad man vill med den trupp man har i år.
Nej, jag tänker inte skriva en blogg om Södertälje nu. Istället om New Jersey Devils. Som de flesta andra som såg NHL-hockey innan lockouten, så har man ju en rätt skeptisk relation till New Jersey Devils. Klubben vann som bekant tre Stanley Cup-titlar mellan 1995-2003 och hade under åren kvalitetsspelare som Scott Niedermayer, Martin Brodeur, Brian Rafalski, Scott Gomez (jo, han var bra en gång i tiden), Patrik Elias, Jason Arnott och förstås den smågalne tacklingsmaskinen Scott Stevens. Allt det måste man förstås respektera.
Mindre respektingivande är förstås det faktum att New Jersey under samma period spelade NHL:s tråkigaste hockey och gick i bräschen för att skapa vad som blev ligans kanske minst underhållande epok någonsin. Man backade hem, ställde upp, hakade, höll fast och krympte cyniskt ytorna med hjälp av redline offside. Lyckades någon stackare till motståndare få med sig pucken i något offensivt initiativ, behövdes bara en sekunds ouppmärksamhet och vederbörande var knockad av en Scott Stevens-tackling. Så vann New Jersey tre mästerskap på åtta år.
Efter lockouten och regelförändringarna har New Jersey blivit tämligen irrelevanta, då de i princip hela tiden har försökt spela på samma sätt som pre-2005 och har haft coacher därefter. Egentligen, efter att inte ha sett särskilt mycket av New Jersey den här säsongen, förväntade jag mer bara mer av the usual nu i slutspelsserien mot Philadelphia. Men inte.
Antingen har mitt sett att se på hockey förändrats radikalt, eller så har New Jersey gjort det. Nu checkar man hårt, jobbar fast puckar högt upp i banan och verkar vilja anfalla. Artister som Ilya Kovalchuk och Zach Parise får spela sitt spel och det finns egentligen inget att klaga på för en neutral åskådare i New Jerseys spel.
I princip är den enda likheten mellan New Jersey för tio år sedan och idag att Elias och Sykora fortfarande tillhör de bättre poängplockarna och att en liten snubbe vid namn Gionta finns med. Kort sagt, skulle New Jersey lyckas slå ut Philadelphia är det bara Philadelphia som är förlorare, inte resten av hockeyvärlden, som det alltid var då New Jersey vann back in the day.
Micke Renberg-disclaimer:
Notera dock för övrigt att ord som "rättvist" inte använts i detta inlägg och att "rättvisa" inte är basis för någon argumentation här.
Har läst om det här med Robert Rosén idag och ser att Robert har kommenterat fallet. Och, ja visst skulle man vara en smula småless om man hette Anders Gozzi idag. Huvudfrågan som man kan ställa i ett större perspektiv är om inte elitseriespelare på många sätt är de mest bortskämda och ansvarslösa hockeyspelare som finns på hög professionell nivå i hockeyvärlden?
I KHL får spelare bo på särskilda baser före matcher, blir utskällda av vodka-stinkande coacher och har noll anställningstrygghet - om än bra betalt. Hade någon, med gällande kontrakt, försökt dra en Rosén i KHL och lämna för en konkurrent, hade man inte flyttat någonstans annat än till farmarlaget i andraligan. Säkert med sänkt lön också.
I NHL kan ju spelare under kontrakt för all del framföra önskemål om klubbyte, med varierande resultat. Ibland kanske det går att ordna, ibland inte. Om inte förväntas man spela vidare och hålla käften. Går det att ordna med klubbyte, får den nya klubben minsann fått ge något signifikant tillbaka. I Växjös fall kanske det hade handlat om till exempel Liam Reddox, Alexander Johansson och Dennis Rasmussen i utbyte mot Rosén.
I Sverige däremot, förväntas nu AIK att i bästa fall få någon relativ struntsumma pengar för sin poängkung och sedan hålla god min, för att inte framstå som bad guys visavi Rosén och dennes flickvän, som förstås inte behöver respektera skrivna kontrakt alls.
Det är just det som är problemet, nämligen det här med respekt för ingångna avtal från spelarnas sida och den bortskämdhet som visas upp, då en del tror sig kunna få komma och gå helt som det passar. I vilken annan högre professionell liga vore ett sådant här beteende omöjligt och orimligt, då det normala är att skrivna avtal gäller och ska respekteras på ett professionellt sätt i en seriös verksamhet.
Men inte i Sverige. Här förväntar sig till och med en del att det ska tyckas synd om Roséns flickvän, som enligt vissa "hängs ut" av Gozzi. Så ja, ibland är svensk hockey bara en stor amateur hour.
Likaså förstås det här med förhandlingar och övergångar som blir klara mitt under pågående säsong. Enbart fånigt, oprofessionellt och löjeväckande och ytterligare något som kan påvisa svenska spelares bortskämdhet.
Bara en snabb notering så här mitt uppe i ingenting. Uttrycket har säkert använts förr och av andra, men just här och nu bestämde jag mig för att störa mig på det faktum att SVT och Marie Lehman, nu i puasen mellan Sverige-USA, börjar yra om "Stanley Cup-guld". Det är ju snudd på värre än att benämna NHL-spelare som "proffsen". För de är ju åtminstone proffs, det är ju ett rätt i sammanhanget i alla fall.
Ingen i Nordamerika skulle få för sig att tro att någon vinner något guld då man vinner Stanley Cup. Finns ju överhuvudtaget inget guld inblandat i den processen. Laget får en stor pokal och varje spelare får en ring, varav ingetdera är av guld och inga medaljer, av någon metall, delas ut.
Så sammanfattningsvis, man kan vinna Stanley Cup och man kan vara Stanley Cup-mästare. Men något guld finns inte i sammanhanget och ska då förstås inte nämnas där.
Jaha, då blev Linus Omark visst petad från den svenska VM-truppen. Helt väntat och Mikael Renberg-esque säkert också "rättvist" sett till vad Omark inte har presterat under landskamperna sista veckorna. Inte för att just Renberg någon gång har sagt ett positivt ord om Omark ever, kanske beroende på att han blev för uppsnurrad av en ung Omark på träningarna i Luleå för fem-sex år sedan och den bitterheten sitter i, vad vet jag?
Det intressanta är ju inte så mycket att Omark blev petad nu i sig, men hur hans karriärkurva gått rakt nedåt de senaste två åren. 2009 och 2010 var Omark en av de offensiva ledarna i de svenska VM-lagen och nu är han för dålig för att ens vara med i truppen som 25-åring. Naturligtvis har hans skada den här säsongen, i kombination med hur han har behandlats av Edmonton, satt sina spår i självförtroendet såväl som den fysiska statusen.
Med facit i hand var det förstås ett både taktiskt och ekonomiskt misstag av Omark att skriva på för Edmonton till att börja med. Jag tror ju på fullt allvar att de kommer att misslyckas att få kollektiv framgång ens med Eberle, Hall och Nugent-Hopkins, bara för att något fundamentalt i organisationen känns väldigt fel. I bästa fall kommer man att bli vad Washington var 2009, ett flashigt gäng som torskar i andra rundan av Stanley Cup.
Vad det gäller Linus Omark så måste han börja om någonstans där det känns roligt med hockey igen för honom och där han kan bygga upp sitt självförtroende igen. Kanske i Brynäs, tillsammans med Mats Lavander och Johan Harju igen? Inte helt långsökt kan man spekulera.
Luleå är ju uteslutet, då kreativa spelare med bättre alternativ (bättre löst definierat och subjektivt från spelarens sida, inte tabellmässigt nödvändigtvis) inte vill spela Jonas Rönnqvists typ av hockey, uppenbarligen.
Såg att Robert skrev en del om Timrås lagbygge inför nästa säsong tidigare i veckan. Och ja, visst ser det ju sorgligt ut på pappret. Det är helt rätt att det är så sorgligt att man inte ens hittar något roligt mervärde i att ens såga truppen. Lite av samma anledning man inte orkar såga damfotboll, det ser ju bara allmänt sorgligt ut och det är som det är bara.
Men man kan faktiskt lägga en annan spinn på det hela, om man väljer ett mer historiskt perspektiv. Faktum är ju att för precis tio år sedan, 2002, befann sig Timrå i mer eller mindre samma situation. Man var usla säsongen innan, men räddade sig kvar via kvalserien, tappade de få stjärnor man hade, värvade rea-spelare, gnuggade på och avslutade säsongen med gå till semifnal. För vi ska ha klart för oss att ingen, 2002, direkt såg värvningar som Sanny Lindström, Kalle Koskinen, Christian Sjögren eller Patrik Wallenberg som tyngre än dagens Jonathan Carlsson, Nils Bäckström, Joachim Rhodin eller Robin Sterner. Precis som idag, tog Timrå det avskräde till free agents innan annan klubb ville ha helt enkelt. Den lågbudgetsuccéen var sedan grunden till att Timrå kunde vara ett lag för övre halvan av elitserien ändå fram till 2008, trots att man ligger illa till geografiskt och har en suspekt arenalösning mitt ute i en skog vid E4:an.
Antagligen är det också precis vad comebackande sportchefen Kent Norberg tror sig kunna replikera nu. En säsong som ju också blev hans claim to fame och som efter ett par år ledde till att alla Norbergs värvningar blev till fynd och "smarta" i media. Inte för att jag nu begriper hur det kan vara ett okänt fynd, eller ens smartare än någon annan värvning som sådan, om man till exempel signar Timo Pärssinen och året säger 2006. Men men, så var det. Då det sedan visade sig att Norberg inte kunde utveckla sitt eget tänk i Frölunda, utan bara värvade ungefär de killar han hade eller ville ha i Timrå, fast för den dubbla kostnaden, försvann snabbt hypen kring honom och ersattes av sjukskrivningar.
Hur som helst - chanserna att reaback-strategin ska fungera 2012 bara för att den gjorde det i samma klubb 2002 är ju förstås liten. Det finns ju inga vetenskapliga samband som säger att så måste bli fallet, det troliga är ju likväl att det går åt helvete.
För oavsett vad som hände för tio år sedan är ju alltid chanserna större att riktigt dåliga lag på pappret också visar sig vara dåliga i verkligheten än vice versa.
Då är det över, en av tidernas bästa förstarundsserier, matchserien mellan Philadelphia och Pittsburgh. Pittsburgh har förstås egentligen inget att skrämmas över att man åkt ut med 4-2 i matcher här. Sett till den kvalitet som finns i lagen hade det här lika gärna kunnat vara östfinalen, givetvis.
Men likväl så kan man fundera lite. Claude Giroux gjorde en magnifik matchserie och var solklart bäst på isen i samtliga matcher. Just det borde bekymra Pittsburgh i ett större perspektiv. Förra året åkte man ut mot Tampa och det var inte mycket att säga om, Tampa hade en het St. Louis och en Steve Stamkos - Pittsburgh saknade både Crosby och Malkin på grund av skador. I år var de som bekant med, likväl sopade Giroux banan med båda två och det är förstås ett problem för Pittsburgh.
Man betalar Crosby och Malkin för att de själva ska sopa banan med alla andra offensiva spelare i ligan. Fungerar inte minst en av dem fullt ut är Pittsburgh ett rätt ordinärt slutspelslag och ingen reell Stanley Cup-vinnarekandidat. Även om Crosby skapade ihop en del poäng i matchserien, så var han rätt blek spelmässigt, särskilt då jämfört med Giroux.
Det leder förstås in på frågan kring hur pass hämmad Crosby är, mentalt och fysiskt, av sina hjärnskakningar och speluppehåll. För vi ska inte lura oss själva och tro att det här är ens i närheten av den Sidney Crosby som dominerade i NHL hösten 2010. Han är helt enkelt inte lika bra, just nu i alla fall.
För Pittsburgh innebär det att en spelare som ska vara bäst offensivt i ligan och har en cap hit på 8,7 miljoner dollar inte längre levererar som han ska och frågan är om han någonsin kan göra det igen? Klart är i alla fall också att Philadelphia vann då de vågade gambla på spelarmarknaden i somras. Pittsburgh borde nog fundera på något liknande, den stomme som vann åt dem 2009, kommer inte att göra samma sak 2013.
Spela VM i Sverige verkar ju inte vara så hett för svenska NHL-spelare, medan däremot Kanadas uppenbarligen tycker att det kan vara en kul avslutning på säsongen. Sverige kommer knappast att ha någon spelare i årets VM med samma stjärnstatus som till exempel John Tavares, Jordan Eberle eller Corey Perry, ja faktum är väl att Sverige som hockeynation idag knappt har killar på deras nivå ens. För de killarna duger alltså VM som evenemang och de tycker det kan vara värt besväret. Många svenska spelare idag har ju inte riktigt den attityden - trots blekare CV:n.
2008 spelade Sverige VM i Kanada med ett marginellt upphottat EHT-landslag, där spelare som Fredrik Warg, Per Ledin, Karl Fabricius och Michael Holmqvist tillhörde de som skulle fixa det hela för Bengt-Åke Gustafsson, som fick utstå massmedialt hån för att han varken lyckats få med många svenska toppspelare i Europa eller NHL-spelare av högre kaliber.
Nu är Pär Mårts i samma läge och då kan vi väl någonstans konstatera att det spelar mindre roll var VM spelas och vem som är förbundskapten (är inte det, 2012, en rätt löjlig titel förresten?). Istället är det bara att konstatera att många svenska spelare, oavsett liga eller kontinent, helt inte tycker VM är så jäkla kul och värt att lägga runt en månads tid på. Jag tror inte heller att det är en trend som kommer att vändas och som heller absolut inte är relaterad till hur bra relation Mårts tror sig ha med sin gamla JVM-generation.
Då de spelarna har passerat 25, vilket en del snart har gjort, så kommer nyhetens behag av att ha testat VM ett par gånger ha försvunnit och då gör de, precis som Johan Davidsson, Tony Mårtensson eller någon annan - det vill säga prioriterar golfen, semesterresan eller bara avkoppling i soffan, före att spela en turnering som de varken får betalt för eller styr hur bra betalt de lär få kommande säsong i sitt klubblag.
Undantag från den regeln är ju fall som Linus Omark, som vill visa upp sig för att casha in nytt kontrakt någonstans. För sådan spelare är VM alltid ett relevant skyltfönster - lite som det där division ett-showcaset i Stockholm, fast på en högre nivå.
Så om Sverige vill ställa upp med bästa möjliga lag i VM i framtiden krävs en genomgripande attitydförändring bland spelarna i stort och det har rätt lite att göra med vem som för tillfället coachar landslaget. Själv bryr jag mig inte i vilket, men konstaterar att det är som det är.
För den som mot förmodan har följt den här bloggen under säsongen, så framgår det tydligt att jag inte direkt trodde Brynäs skulle vinna SM-guld. Hade jag bloggat 1993 eller 1999 så hade jag haft lika fel då, nåväl. Liksom 1993 eller 1999 är dock känslan att Brynäs vinner mer på andra lags misstag och svagheter, än på sina egna styrkor.
1993 gick seriesegrarna, liksom i år, bort sig redan i kvarten och lämnade fältet öppet. I finalen hamnade sedan Brynäs i underläge 2-0 i matcher, men lyckades vinna mot ett knäsvagt Luleå. Sex år senare hade man en femma i toppklass, en rätt bra andrakedja och sedan inget mer - likväl vann man guld. Även här mot ett lag som blev knäsvagt i finalen - medias dåvarande gunstlingsgäng Modo, som knappt hade en spelare över 25 år. Precis som i år, hade också till exempel Färjestad ett mellanår med ett ovanligt svagt lag 1999.
Ett annat argument är också att Brynäs guld är ett bevis på hur svag årets elitserie är. Då man trots allt har sett elitseriehockey i mängder sedan tidigt 90-tal, vet man ju vad som brukar krävas av ett guldlag och på pappret såväl som isen, har Brynäs inte alls sett ut som ett sådant, utan som ett lag som borde kunna neutraliseras av lagom cyniska och effektiva motståndare i ett slutspel. Likväl räckte det hela vägen fram.
Å fjärde sidan kan lika gärna ignorera alla dess resonemang och tankar och fokusera på vad som faktiskt har hänt - Brynäs vann SM-guld och var således bäst då det gällde. Eftersom det inte är konståkning vi sysslar med, så finns det inga orättvisa resultat - bara resultat.
Och nu kan ingen förneka att Brynäs resultat är bäst av alla och det är det som räknas. Även om alla andra var svaga i år på olika sätt, liksom 1993 eller 1999.
Hur följer man egentligen upp en slutspelsmatch med tretton mål? Ja, genom en slutspelsmatch med tolv mål, mängder med "organiska" slagsmål och småfult spel. Organiska slagsmål innebär då alltså slagsmål som uppstår naturligt i stridens hetta då folk helt enkelt blir arga på varandra, i motsats då sopor slåss mot varandra i random staged fights. Två som blev just arga på varandra var ju oväntat nog Claude Giroux och Sidney Crosby, där den senare egentligen inte hade ett rätt på hela matchen.
Men för att sätta det hela i perspektiv - har det ens hänt förut att två av världens bästa offensiva spelare har tagit en regelrätt fight mot varandra i en slutspelsmatch? Det är ju faktiskt samma sak som om Wayne Gretzky hade kört mot Steve Yzerman eller Mario Lemieux mot Joe Sakic.
Var också väldigt länge sedan jag såg ett lag så grundligt balla ur som Pittsburgh nu gjorde, som en jämförelse får det ju Luleås kortslutning i det svenska slutspelet att verka rationellt och lugnt. Vi pratar om Kris Letang som inte var i balans en enda av de få minuterna han spelade, en Craig Adams som sliter i folks hår, Aaron Ashams korkade crosschecking och James Neals jakt på huvuden. Ett lag där stommen spelade Stanley Cup-final tillsammans både 2008 och 2009 borde förstås inte agera så här. Men nu gör man det. Det hjälper knappast heller att Crosby, i sin roll som kapten dels varken producerar framåt och dels är en av de som mentalt ballat ut mest. Just nu har laget inga ledare, varken på eller utanför isen, som verkar kunna vända på det här.
Vad det gäller just James Neal, så borde han själv be om en avstängning nästa match, om inte Brendan Shanahan självmant fixar en åt honom. Någonstans känns det som det bästa för Neals kort- och eventuellt också långsiktiga hälsotillstånd.
Ni som missade matchen mellan Philadelphia och Pittsburgh den gångna natten får ju bara skylla er själva. Rent spontant är ju känslan att få Stanley Cup-matcher de senaste tio åren har nått upp till den underhållningsnivån. Inte bara för att det blev tretton rätt jämnt fördelade mål, utan för farten, fysiken, kreativiteten och viljan att vinna hos båda lagen.
I Pittsburgh var Sidney Crosby bra, men inte mer. I Philadelphia höll däremot Claude Giroux någon sorts extrem världsklass samtidigt som Jakub Voracek gjorde skäl för sin draftvalshype en gång i tiden och Sean Couturier, som sju lag nobbade i senaste NHL-draften, drog till med ett hattrick, bara sådär. Ibland tror man ju att man har sett allt som går att se på en hockeyrink, men det där matchen gav så många intryck att det faktiskt är svårt att sortera allting.
Samtidigt är en match en match. Vore det här Mats Wennherholms blogg, skulle det ju nu vara passande att börja yra om att Claude Giroux är bäst i världen och att Philadelphia kan boka in sin Stanley Cup-parad. Visst, det kan bli så, men samtidigt är det långtifrån så enkelt. Pittsburgh har fortfarande alla verktyg för att kunna vända på matchserien, men då måste åtminstone en av Malkin eller Crosby komma upp till Girouxs nuvarande utomjordiskt höga nivå,
Däremot är ju känslan att vinnaren av Pittsburgh-Philadelphia blir det östlag som tar sig till final. Möjligen att Boston kan blanda sig i, men det såg rätt sega ut i sin första match mot Washington, som in sin tur bara är en skugga mot sitt jag 2009 eller 2010. Rangers kommer förstås att slå ut Ottawa rätt enkelt, men kommer inte att ha mycket att hämta i en matchserie mot ett lag med fler än två-tre riktiga toppspelare.
Vad som händer i väst vet jag i vanlig ordning inte så mycket om, men spontant vore det ju rätt kul om Philadelphias rejects skulle slå ut Vancouver redan i första omgången.
Rögle inledde sin nya sejour som elitserieklubb med ett litet fail igår, då man gick ut på sin hemsida och meddelade att Alexander Johansson och Eric Himelfarb inte kommer att spela med klubben nästa säsong. Så långt allt väl, men då fick man för sig att tillägga att det är på grund av att de två "inte ingår i klubbens planer", ungefär som att det var två mediokra allsvenska killar man sonika gett kicken och dömt som för dåliga för elitserien.
Allt för att skapa en bild av det är Rögles val att Johansson och Himelfarb lämnar klubben, vilket alla som med ett halvt öga följt svensk hockey de senaste månaderna, vet är helt felaktigt. Följaktligen gör Rögle bara bort sig, i ett försök att ta på sig rollen som storklubb, med pengar och bredd nog att kunna slänga iväg spelare som Johansson och Himelfarb, då verkligheten är att de båda inte trodde på Rögles kvalseriechanser och valde att säkra upp elitseriekontrakt på andra håll dessförinnan. Alla vet detta, så Rögles försök till historierevision ger istället bara klubbens nya elitseriesejour en klockren amatörstart.
Sedan går det förstås att ha en allmän diskussion om det proffsiga i att vi i Sverige tillåter den här typen av kontaktsskrivande under säsong. Det tycker jag man inte borde och hela företeelsen känns bara meningslös. Bra och eftertraktade spelare får alltid bra kontrakt, oavsett om det är i februari eller juli månad.
En annan diskussion som går att föra är om Alexander Johansson, som sägs ha valt Växjö, ens byter upp sig nu. Sett till Växjös nuvarande trupp, känns det extremt tveksamt.
En tredje diskussion är att om man går in i en kvalserie med ett kontrakt redan klart med en annan elitserieklubb, är det ju på ett sätt samma sak som att betta emot sitt eget lag hos valfri bookmaker. Man visar ju båda fallen tydligt att man inte riktigt tror på det man har betalt att tro på och jobba för. Och det är ju sådär lagom klockrent ur ett professionalitetsperspektiv.
HBO:s 24/7 hyllas ju av många för sitt nyskapande sätt att följa hockeylag bakom kulisserna. Att det sedan till stor del landar i tränare som säger fuck så många gånger att det slutar vara intressant och diverse stories om hur mycket spelare och tränare bidrar till välgörenhet i sin stad, är en annan sak.
Men faktum är att liknande saker gjordes redan på 80-talet, med lite mindre fokus på att säga fuck dock. Jag tänker nämligen på Boys on the Bus - en långfilmslång dokumentär om Edmonton Oilers säsongen 85/86 och 86/87. I grunden är skillnaderna extremt små i upplägg jämfört med 24/7, förutom att Boys on the Bus utspelar sig under en längre tidsperiod och i en helt annan tid och hockeyera. Helt klart sevärt och fascinerande att följa vad som kanske var världens genom tiderna bästa klubblag inifrån då de var som allra bäst.
Intressanta noteringar i övrigt är dock att det syntes rätt tydligt på Paul Coffey i dokumentären att han var rätt trött på att spela i Edmonton och att Grant Fuhr och Glenn Anderson har tidlösa Ulf Taavola-utseenden - det vill säga de ser alltid ut att ha varit cirka 45 bast.
Näväl, slutsnackat. Se på Boys on the Bus istället.
Känns smått otroligt att inte Robert eller någon annan har snappat upp det här redan, men då får jag väl köra på. Den här synen mötte i alla fall Bostons unge centerstjärna Tyler Seguin vid en match nyligen:
Vad sanningshalten är i det påståendet har jag ingen aning om. Däremot brukar det ju ofta vara så att spelare som kommer från CHL, som Seguin gör, ofta inte går high school i vanlig mening vad jag vet, utan blir lågbudgetproffs redan från 16 års ålder. Vilket gör påståenden om vad Seguin gjorde och inte gjorde i high school lite tveksamma, förstås.
Nåja, inte bara har Seguin redan stabila groupies. Om två månader drygt kan han dessutom titulera sig dubbel Stanley Cup-vinnare. Då fick ni veta det också.
Jag fortsätter att bygga på min gay-image via den här bloggen, då jag även under den gångna veckan har läst en bok. Men återigen, det får jag ta. Den här gången handlade det om en av de två böcker jag fick i present (ja, hur gay är man inte om andra tror böcker är en bra present?) då jag officiellt tackades av utav NewsMe före jul och som jag inte har haft läge att börja läsa förrän nu.
Boken heter i alla fall "ESPN The Company: The Story and Lessons Behind the Most Fanatical Brand in Sports" och det handlar inte helt oväntat om just TV-kanalen ESPN, deras affärsidé, varunmärke och utveckling från en kanal som sände Hartfords matcher i WHA, curling och softboll 1979, till att vara Disneys kassako idag.
Det intressanta med den boken är att det finns oerhört många likheter med ESPN och HS/NewsMe i grundläggande tänk kring affärsidé och varumärke och även i hur konkurrenter såg på ESPN initialt. Att ESPN sedan lyckades gå från ett företag i start-up-fasen till en stor kassako, låg i det faktum att man på ett smart sätt gjorde en smärre justering i sin affärsmodell i mitten av 80-talet.
Situationen är också densamma för HS just nu, sajten går, såvitt jag vet, helt ok. Som den gjort i ett antal år nu. Men man är inte längre än en liten justering i affärsmodell från att kunna bli en potentiell kassako.
Jag både tror och hoppas att Peter Sibner (min efterträdare på en del områden) och gänget i övrigt hittar koden för att lösa den justeringen.
Själv går jag vidare i den digitala bokhögen på mobilen.
Kommer ni ihåg den förre Leksands- och Västerås-centern Henrik Nordfeldt? En rätt hygglig elitseriespelare, god för runt 25 poäng under sina bästa år. Likväl var han antagligen en av de största förlorarna i svensk hockey under sin karriär. Nordfeldt gjorde 490 grundseriematcher i elitserien - men bara fem slutspelsmatcher. Det säger en del bara det.
Säger mycket gör också det faktum att han i fem av sina nio elitseriesäsonger som ordinarie spelare, avslutade säsongen i kvalserien. Åkte ut gjorde han i tre av kvalseriebesöken, med Linköping 2000, med Leksand 2001 och sedan med Leksand igen 2004. Då är man inte direkt en vinnare som har höjt sig lag precis.
I NHL har det nu börjat framgå med tydlighet att Calgarys Jay Bouwmeester börjar vara något slag NHL-motsvarighet till vad Nordfeldt var i svensk hockey för ett decennium sedan. Den en gång så välhypade backtalangen debuterade i NHL redan 2002 för Florida Panthers och har nu hunnit med 713 grundseriematcher - och noll matcher i slutspel. Faktum är att 28-åringens enda slutspelserfarenhet i karriären kommer under lockouten 2005, då kanadensaren svarade för 18 poänglösa matcher i AHL-slutspelet.
Ännu lustigare blir det om man också tar med i beräkningarna att Bouwmeester inte heller spelade en enda slutspelsmatch under hela sin juniorkarriär i WHL heller.
Så säga vad man vill om Henrik Nordfeldts karriär - men han fick i alla fall uppleva känslan av att spela tävlingshockey för sitt klubblag långt in i april i princip varje säsong. Tveksamt om Bouwmeester någonsin lär få uppleva det, då inget självrespekterande NHL-lag kan vilja kontraktera ligans största förlorare då hans kontrakt med Calgary går ut 2014.
Såg igår att Växjö igår förlängde kontraktet med poängmaskinen Johan Markusson, 33, och därmed har tio forwards under kontrakt, samtidigt som man tidigare i veckan, lite oklart varför, gick ut med att man inte tänker erbjuda Mike Iggulden nytt kontrakt. Vidare har man fem backar under kontrakt - en i vinter medioker Jonas Holös och sedan fem snubbar som skulle se det som en stor framgång i karriären att hålla Holös nivå från den här säsongen.
Självklart lär Växjö värva spets på de kanske två backplatser och tre-fyra anfallsplatser man har kvar att fylla, men frågan är ju om man hittar bättre spets än folk av Iggulden/Heikkinen-klass? Tveksamt, då sådana spelare nästan aldrig väljer elitserien numera. Så det känns lite tveksamt hur man har tänkt där, på pappret får Växjö jobba hårt om man tänkt sig få ihop ett bättre lag på pappret än den här säsongen.
Nu idag är tydligen en stor nyhet att Modos Anton Hedman hamnar i Luleå, vilket ju är lite komiskt. Snacka om kneejerk reaction på det faktum att man var fysiskt svaga i slutspelet mot AIK. Så istället för tunna, rädda och snabba allsvenska forwards med ok handleder, värvar man nu en tung, aggressiv och långsam allsvensk forward med betonghandleder. Det blir ju förstås inte bättre för Luleå då, utan ungefär lika dåligt, fast på ett annat sätt.
Ett exempel på varför man inte ska reagera i panik över enskilda sportsliga resultat.
Robert P, som ju är en klok man, sa en gång i tiden till mig att det är lite gay att läsa böcker. Det kan man tycka mycket om, men hur som helst fick jag ett infall igår och inpulsköpte en e-book från Amazon om Toronto Maple Leafs, vid namn "'67: The Maple Leafs, Their Sensational Victory, and the End of an Empire". Eller som jag kallar den i fortsättningen här, 67.
Det hela är en intressant bok, som sätter Torontos ständigt mediokra insatser på isen sedan just 1967 i ett större perspektiv och grundtesen författarna driver är att Torontos oförmåga att anpassa sig till och hantera den efter 1967 kraftigt förändrade hockeyvärlden, både som sport och industri, plågar klubben än idag, då misstagen då var så pass grova. Toronto ville köra samma race som man gjort sedan 1940-talet - men alla andra hade slutat springa det loppet.
En annan kul poäng med boken, är att den också illustrerar hur annorlunda saker och ting fungerade 1967, men också hur likt mycket ändå var vår tid. Den visar att även på den tiden kunde lag beroende av enskilda flashiga superstjärnor, som Chicago 1967 med Bobby Hull, floppa och komma till korta i ett slutspel. Liksom att lag kunde spela defensivt och gnugga till sig framgång redan då, Jonas Rönnqvist var inte först med det, som alla födda på 90-talet verkar tro.
I en tid då alla också verkar tro att hockeyspelares karriär numera är längre än någonsin, är det för övrigt också intressant att notera att Toronto vann 1967 med en medelålder på nästan prick 30 år.
Moralkärringar, ja. De kommer generellt i två olika kategorier:
1) Som en 52-årig kvinna med färgat hår, är någon sorts feminist och utbildad socionom. De är generellt sett emot allting.
2) Som kvällstidningsjournalist, de har generellt som uppgift att fixa rubriker så att kategori har något att vara emot.
Jag passar ju, lyckligtvis nog, inte in i någon av de nämnda kategorierna. Likväl känner jag mig lite som en moralkärring just nu, med anledningen av fighten mellan Rangers och New Jersey i måndags. Eller möjligen bara gammal, för att jag vet att jag har varit i en ålder då jag tyckt att ett upplägg med fight, alla-mot-alla, vid första nedsläpp, hade kunnat vara lite småhäftigt.
Nu tycker jag det hela verkar rätt meningslöst. Slagsmål på en hockeyrink tycker jag annars är helt ok och en del av spelet, om det uppstår organiskt. Det vill säga om två spelare baserat på tidigare händelser på isen, helt enkelt blir för förbannade på varandra och vill göra upp. Då tillför det också matchen något och skapar känslor som kan vända en match.
Jag kan inte se att det på något sätt påverkade matchen mellan Rangers och Devils att några av deras sämsta spelare plötsligt började slåss med varandra samtidigt, innan någon hockey ens spelats i matchen. Då blir det ju bara väldigt white trash på något sätt istället om man kan börja förstå de i USA som tycker hockey bara är något för korkade, bonniga kanadensare och européer med skumma namn.
Så bottom line, "staged fights" hur faktiskt inte hemma i hockey och tillför inget värde anser jag. Men måhända är jag kanske både gammal och moralkärring för den saken, men du får jag leva med de epiteten.
Nej, faktiskt syftar jag inte på Simon Hjalmarsson, inte heller någon annan spelare eller ens något lag. Istället vill jag lyfta fram en anakronism som bara inte hör hemma i det här slutspelet - nämligen TV4. Alla som har sett svammelprogrammet Late Night Elitserien på TV4 Sport i vinter, kunde förstås inse att nivån skulle bli därefter när TV4 skulle gå in och sända live i slutspelet. Men att se något med egna ögon är ju som alltid något helt annat än att bara tänka sig något.
TV4, speciellt då huvudkanalen sänder, kör på som om det vore 1997 och vi inte vore i en tid där folk inte kan se varje elitseriematch och NHL-match och därmed är vana med stringenta, professionella produktioner, med fokus på matchen och sporten. Canal Plus, även om de blivit sämre på senare år, och Viasat har insett det och skapar numera godtagbara till rätt bra sändningar, beroende på personal för dagen och dagsform.
Sådan utveckling struntar förstås TV4 gladeligen i. De slänger in en Peter Jihde, som inte varit relevant i hockeysammanhang sedan 2006 och nu bara helst vill visa upp sin frisyr och småskämta med Wikegård, och matcherna kommenteras av en Robert Perlskog, som helt uppenbart inte sett elitseriehockey tidigare den här säsongen och mest verkar undra vilka spelarna på isen är.
Vidare paketeras allt i mängder av irrelevant reklam, i stort sett hela tiden. Givetvis ska TV4 visa reklam, då deras verksamhet och affärsmodell ju baseras på det. Men problemet är framförallt mängden och innehållet då det gäller reklamen. Alla som någon gång varit i Nordamerika vet att den reklam som visas i samband med hockeymatcher är perfekt målgruppsanpassad och relevant, vilket i Kanada gör att det handlar mest om pizza, öl och bilar. I Sverige och TV4 serveras samma publik hudvårdsprodukter och dylikt. Så inte bara behöver tittaren utstå minst lika mycket reklam som i Nordamerika - den är dessutom helt irrelevant för tittaren som konsument.
Sedan så är det ju också rätt löjligt att man ska ha en person vars enda roll är att göra intetsägande intervjuer vid båsen. Det sköter ju säkerligen kommentatorn lika illa ungefär, men TV4 får ju gärna slösa sina reklampengar på lön för sådant om de anser det givande.
Likafullt, en match mellan TV4 och exempelvis TSN, är ungefär lika mycket match som en mellan HV71 och Kallinge/Ronneby.
Luleå blev alltså första lag ut ur slutspelet och det var väl inte vad jag och många andra hade tippat, förstås. Det kan man förstås kalla ett fiasko, då grundseriens etta åker ut mot sjuan - men samtidigt så finns det en stor "det är som det är"-faktor att ta hänsyn till också.
För det första så är kvalitetsskillnaderna mellan såväl lag i elitserien som mellan lag från elitserien och allsvenskans topplag numera tämligen små, av anledningar som jag har varit inne på tidigare under säsongen. I stort handlar det om ekonomiska orsaker och en förändrad hockeymarknad. För att gå tillbaka den här konkreta matchserien, så fick AIK momentum, Luleå gnällde, tappade energi och sin kanske största offensiva slutspelsledare i Chris Abbott. Man tiltade, förlorade det mentala spelet och kom aldrig in i det igen, mot ett AIK som höjde sig jämfört med grundserien och vann den mentala matchen klart. Mycket mer än så behövdes inte för AIK och mycket mer än så behövs inte för att en "chockskräll" ska inträffa i ett svenskt slutspel numera. Återigen, kvalitetsskillnaderna är så små i grunden, så att en mängd andra, mindre faktorer, i samspel räcker för att fälla ett avgörande.
Huruvida AIK kan bygga vidare på det här och behålla sitt momentum återstår att se. Ifjol gick det ju fullständigt åt helvete med den biten, mycket för att man i semifinal aldrig kan slå ur underläge på samma sätt som i en kvartsfinal. Nåväl, den som lever får ju, som oftast, se. Tyvärr på TV4 då, men det är ett annat blogginlägg, en annan gång.
För Luleås del var det helt uppenbart en del spelare som bidrog med noll och intet i matchserien, särskilt high profile scorers som Johan Harju och Simon Hjalmarsson, som båda svarade för pinsamma icke-insatser värdiga genuina slutspelsfloppar. Men i en matchserie som skapade sig sin egna unika logik, går det knappast att för Luleås del enbart skylla allt på enskilda spelare, dels då så lite skiljer mellan lag numera och dels för att det var ett kollektivt misslyckande, från sportchef ned till siste bänkspelare. Sådant kan hända och det är som det är med det.
Däremot ligger det nog en del i att Luleås dvärgsatsning möjligen inte är optimal för att hantera slutspelsserier av den dynamiska karaktär som nu blev fallet. Men å tredje sidan så handlar hockey mer om karaktär och attityd än storlek i sig. Problem uppstår ju dock då små spelare inte vill eller vågar, vilket också var ett av Luleås problem här.
Jaha, så här efter två-tre matcher av varje kvartsfinalserie börjar man se vart det lutar på de flesta håll. Egentligen finns det bara en riktigt jämn matchserie - nämligen Brynäs-Frölunda. Där trodde jag som bekant på Frölunda rätt klart, men Brynäs har visat att man kan hantera slutspelshockey hyggligt också. Därför tror jag nog att båda lagen håller sina hemmaservrar fram tills en sjunde match i Gävle - där kan det gå hur som helst. Likväl så känns Frölunda mer slutspelsanpassat än Brynäs och någonstans tror jag fortfarande det fäller avgörandet till slut, även om hållen serv gäller tills vidare.
Hålla serv eller något annat under kontroll har både Luleå och HV71 misslyckats radikalt med så här långt. För HV väntar ikväll sista chansen att ta sig samman, annars är det uppenbart att fjolårets slutspelsfiasko inte var en tillfällighet och att eran där Davidsson. Petrasek och Voutilainen ordnar upp saker och ting, definitivt är över. Men eftersom HV känns lika chockade över starten på matchserien i år, som man var ifjol, tror jag inte man tar chansen ikväll.
Luleå, som Robert nämnde, har tiltat ur och spelar inte den hockey som gav laget ligasegern - utan man spelar istället klassisk norrbottnisk storstake-hockey och det håller inte mot en smartare motståndare 2012. AIK har lyckats klockrent med sin gameplan, den enda möjliga för att de skulle kunna besegra Luleå - nämligen att få dem att tilta ur. Luleå vinner inte fler matcher förrän European Trophy i augusti.
Höll sin serv gjorde visserligen inte Skellefteå igår - men vad gör det då man redan har 2-1 i matcher? Övermod och tro på att man redan är i semi, fällde dock Skellefteå igår och det gör att Modo, trots att man egentligen har varit för dåliga sett över matchserien så här långt, ännu har en skrällchans.
Men då måste man hålla serven hemma i Ö-vik imorgon.
Ja, då syftar jag inte Djurgårdens säsong, utan på Alexander Ovechkins. Som bekant håller han ju på att skriva in sig i NHL-historien som en spelare med en karriärkurva som peakade vid 23 års ålder för att sedan gå i brant downhill. Så är ju läget och det intressanta är nu att utröna varför så har blivit fallet.
Själv har jag väl en hel hög med teorier, som i grunden bygger på att killen inte riktigt har det psyke som krävs och blev lite mentalt knäckt av att ha blivit nedplockad av Montreal 2010. Hur som helst, Washington Post har en intressant och lång artikel i ämnet, där ett seriöst försök görs till att förklara Ovechkins nedgång:
Artikeln ger förstås inga definitiva svar, men väcker många intressanta tankar. Det faktum att Ovechkins inte lyckats förändra och utveckla sitt spel i någon positiv riktning är ju kanske det mest uppenbara. Motståndarna kan läsa honom nu, men han har inget direkt motdrag.
Men som sagt, Ovechkins nedgång är en komplex historia och det finns knappast en enskild orsak. Däremot tror jag inte han klarar av att vända kurvan uppåt igen.
Slutspelet har ju dragit igång nu och naturligtvis hade både jag och Linköping själva räknat med att de skulle finnas där. Nu blev det som bekant inte så och i tisdags så jublade de över att ha sluppit kvalserien och verkade tycka att de avslutade säsongen som vinnare. För så är det ju i Sverige, här tillåts spelare och ledare vara glada över ett missat slutspel som tippat topplag - bara för att man undvikt det än större fiaskot i form av kvalserien. Mindre leenden och mer självrannsakan hade nog varit på sin plats i LHC-lägret i Övik i tisdags, nåväl.
Det stora problemet med Linköpings trupp i år var ett knippe dyra spelare i karriärens slutskede, som varken kunde eller orkade spela de roller som klubben betalade dem för. Liksom att ständigt får överbetala för spelare som presterade bättre i sin förra klubb, än vad de gör i LHC.
Linköping var ett lag med finalkapacitet då Magnus Johansson stod på sin topp och man hade tre toppcentrar i Tony Mårtensson, Niklas Persson och Joakim Eriksson. Under de åren kunde man ha vunnit både två och tre SM-guld. Men det är ingenting som man har kunnat bygga vidare på - istället är Linköping tillbaka på om inte ruta ett i sin elitseriehistoria, så åtminstone på ruta två. Att man trots över tio säsonger i elitserien, fortfarande måste överbetala för att värva spelare som underpresterar, är i grunden Linköpings största sportsliga problem.
På något sätt måste Linköping hitta en väg att sluta vara klubben som ingen vill spela i - såvida inte de ger ett 50% högre bud än övriga intressenter.
I annat fall kommer LHC att fortsätta sin resa nedåt i elitserietabellen och kanske bli ett nytt Malmö. För att få framgång i elitserien krävs det att man utvecklar och gör de spelare man har bättre - inte att man värvar flashig stats, som man själva bara får ut 80% av.
Ja, jag vet. Det är lite töntigt med tips och att tippa resultat i matchserier. Det känns i grunden rätt så 2003. Men likväl finns det fortfarande en efterfrågan på just tips och det är av två orsaker:
1) Folk vill bli förbannade, håna tipparen och förklara vilken låg IQ denne har samt att denne hatar de lag han tippar emot.
2) Folk vill få sin egen världsbild bekräftad av någon annan. förment objektiv, person.
Så enkelt är det, därför vill folk ha tips och då kan vi väl vara hyggliga nog att leverera det här.
Luleå-AIK Luleå är ju förstås ett bättre lag än AIK, då AIK inte har annat än en marginell fördel på målvaktssidan. Huruvida Fasth är mer "vinnare" än Johan Gustafsson är ju ytterst tveksamt, då Gustafsson till skillnad från Fasth, de facto vunnit något i sin karriär. Det kommer för all del att bli resultatmässigt rätt jämna matcher, men då Luleå helt enkelt är bättre på de saker AIK är bra på, kommer norrbottningarna att greja det hela utan större problem.
Tips: Luleå 5
HV71-Färjestad Lite klurigt, men på något sätt tror jag ändå att David Petrasek-injektionen och ett i övrigt rätt skadefritt lag, gör att HV71 bör kunna ta hem det mot ett Färjestad som varit rätt konsekvent halvdana säsongen igenom. Ett målsnålt mittenlag slår sällan ut ett topplag, även om Färjestad har bättre målvakter. I slutändan avgörs matchserien i att HV71 har betydligt fler matchvinnare och offensiva vapen än Färjestad.
Tips: HV71 6
Skellefteå-Modo Modo är byggt lite som ett NHL-lag, med fem-sex riktigt flashiga offensiva spelare, en bunt gnuggare samt några riktigt fulspelande backar. En rätt kul mix och sett till ren hockeyunderhållning, kommer antagligen den här matchserien att bli den mest intressanta av kvartarna. Nyckeln för Modo ligger att få ordning på målvaktsspelet framförallt och minimera lallarmissarna i egen zon. Klarar man det, har man faktiskt skrällchans mot ett Skellefteå som kommer, i vanlig ordning, att bjuda på både det ena och det andra och har en del psykiskt veka spelare som Modos lite mer hårda killar, kan provocera och störa.
Tips: Modo 7
Brynäs-Frölunda Helt fel motstånd för Brynäs, då Frölunda passar laget extremt illa. Mot ett lag med en lysande målvakt, hårt jobbande spelare över hela banan och dessutom spetskompetens framåt, kommer naturligtvis inte alls ett småtrevligt Brynäs till sin rätt. Frölunda har en karaktär på sitt lag som gör att man kan växa i ett slutspel, i Brynäs gäller nog snarast motsatsen. Den intensitet Frölunda kan sätta upp i sina bästa stunder, kan inte ett formsvagt Brynäs matcha alls.
Luleå har som bekant vunnit serien och som en del redan har varit inne på, ger det norrbottningarna 75 procents sannolikhet att också ta SM-guld, då seriesegrarna också har vunnit guldet nio av de tolv senaste gångerna. Och så kan man ju se det. Men väljer man att gå ytterligare några år längre tillbaka och börja räkna från 1994, blir bilden delvis annorlunda.
Under de sex säsongerna mellan 1994-1999 vann seriesegrarna bara guld vid ett enda tillfälle, lustigt nog Luleå 1996 då. Hur som helst, tar vi med även den perioden i beräkningarna, så har vi tio guld av arton möjliga för seriesegrarna under perioden 1994-2011 eller om man så vill, 55 procent, vilket ju är avsevärt lägre än 75 procent.
Vad som gör jämförelsen mellan epokerna något haltande är ju det faktum att under 90-talet spelade man primärt bäst av fem matcher, medan man under 2000-talet primärt spelat i bäst av sju i slutspelet, vilket enligt konventionell logik gynnar det starkare grundserielaget, på grund av deras normalt sett större bredd. Det är ju helt enkelt enklare att skrälla i tre matcher än att göra det i fyra.
Frågan man kan ställa är dock om den konventionella logiken är särskilt applicerbar på Luleå. Luleås spelare är tämligen små och lätta och kan få svårt att orka sig igenom ett tufft slutspel, de har helt enkelt rätt få breddfördelar jämfört med tidigare års topplag. Det syntes också i fjolårets slutspel, då man inte riktigt orkade helt enkelt - först tappade man nästan 3-0 i matcher mot Djurgården och sedan tappade man 2-0 i matcher mot Skellefteå. Detta för att man inte hade fysisk och mental ork att fullt ut genomföra sin matchplan.
Därmed skulle jag säga att Luleås guldchanser i år är betydligt närmare 55 procent än 75 procent. Ja, kanske till och med lägre än så, just på grund av att laget inte känns optimalt konstruerat för ett långt slutspel.
Visst är det lite tjatigt att så fort en ny, kortväxt, spelare börjar visa framfötterna i NHL, så talas det genast om denne som en ny Martin St. Louis. Men just då det handlar om Montreals genombrottscenter David Desharnais, så kan det vara befogat på mer sätt än ett.
Till att börja med så är faktiskt den 25-årige Desharnais tre centimeter kortare än St. Louis och mäter endast cirka 170 centimeter. Liksom St. Louis är Desharnais, om någon inte räknat ut det redan, fransk-kanadensare och liksom St. Louis gjorde, utgår jag från att Desharnais växte upp med att idolisera Les Habitants. Skillnaden i ålder gör väl det dock betydligt rimligare att Desharnais hade Saku Koivu som förebild där snarare än Mats Näslund, nåväl. Den andra stora likheten med de båda är att ingen av dem draftades, på grund av sin längd förstås. Under sitt draftår kom Desharnais femma i QMJHL:s poängliga och tre av spelarna före honom spelade i Sidney Crosbys kedja. Så talangen har ju alltid funnnits där, även om få har trott på honom på grund av storleken.
Det intressanta är också att Desharnais förstås liksom St. Louis är en late-bloomer, men redan i och med årets säsong (50 poäng på 65 matcher) presterat mer än vad St. Louis mäktade med i motsvarande ålder, både i absoluta tal och i PPG.
Givetvis spelar det också in i Desharnais utveckling att han har fått chansen att få mycket istid och spela sitt spel i ett minst sagt mediokert och forwardssvagt Montreal - men samma situation befann sig ju också St. Louis i då han slog igenom i Tampa Bay för knappt tio år sedan. Så vad jag vill ha sagt med det är att närmare än ny Martin St. Louis i NHL kommer man knappast än vad David Desharnais är.
Nästa tanke man kan tänka i sammanhanget är ju hur det hade sett ut om en kille som Linus Omark hamnat i Montreal istället för i Edmonton?
