Det var med ganska tunga steg man stapplade ur sängen i morse för att med allt för få timmars sömn i kroppen bege sig till Arlanda och flyga till Helsingfors. Nu ska jag inte sitta här och grina över det. Jag tror ganska många av er skulle tacka ja till att flyga i väg och få betalt för att tillbringa en helg med att kolla på VM och skriva några texter om det. Det blev bara lite mer tungrott när Sverige åkte ur och dessutom, ur ett privatjournalistiskt perspektiv, lite mindre intressant när såväl kanadensare som amerikaner spelade bort sig från medaljdiskussionen.
Jag och Sibner har för all del inga andra planer än att kriga på här under helgen och försöka ger er det bästa i hockeyväg från Helsinki. Om inte annat tror jag att Peters kommande inlägg i VM-bloggen kommer att bli riktigt underhållande. Vi har nämligen fått många anledningar till skratt bara sedan vi landade på finsk mark.
*****
Varför gick det så snett för Sverige? Det går i vanlig ordning inte att ringa in en enskild orsak, som att det skulle bero på Pär Mårts coachning, Viktor Fasths målvaktsspel eller Niklas Kronwalls snörning på skridskorna. Det är många faktorer som spelar in, men i min syn på Tre Kronors tillkortakommande kretsar mycket kring rollfördelning och rollacceptans.
I början av turneringen hade vi en optimal fjärdekedja med Joel Lundqvist, Niklas Persson och Fredrik Pettersson. När Pettersson och inte minst Lundqvist försvann med skador tappade vi en ganska viktig dimension i spelet. Det blev "too many chiefs and not enough indians" för att låna ett amerikanskt idiom. Med det menar jag att det blev för många offensiva finlirare och för få grythundar som ville skita ned sig. Det var också något som Pär Mårts vidrörde efter matchen.
"Vi hade inte hettan och vi gick inte in i skiten tillräckligt mycket", sade han uppgivet efter presskonferensen.
Med Fredrik Pettersson och Joel Lundqvist försvann den kategorin av spelare som accepterade en mer tillbakadragen roll och att deras jobb var att spela fysiskt och trött ut motståndarbackarna med sin frenesi och sin glöd. I gruppspelsmatchen mot Tjeckien var Lundqvist en furie på isen som tacklade alla tjeckiska backar som kom i sin väg. I går gladdes samma backar säkerligen åt att de ohotat, utan någon jobbig forechecking emot sig, fick utrymme att slå långa passningar rakt igenom mittzonen.
*****
Lite av samma analys går det att göra när det kommer till backspelet, där det var alltför många som ville visa upp sina offensiva kvalitéer i stället för att säkra hemåt. Niklas Hjalmarsson och Victor Hedman, för att nämna två exempel, har haft tämligen defensiva roller i sina NHL-klubbar det senaste året, men förvandlades nu till attackerande backar som hellre klev framåt än täckte upp bakåt.
Vi hade i sanningen namn behövt en Jonas Frögren, Douglas Murray eller Nicklas Grossmann, alltså en defensiv backtyp som sällan får för sig att ge sig ut på några offensiva eskapader utan tryggt och lugnt lägger fokus på sina defensiva uppgifter. Jonathan Ericsson skulle ha kunnat vara den spelaren, men en skada stoppade som bekant hans framfart och när han gjorde comeback i kvarten var det knappast de defensiva egenskaperna som han utmärkte sig med.
*****
Resten av VM kommer mina sympatier att ligga hos Finland. Det vore för jäkla illa om Ryssland, med fuskaren Jemelin i spetsen, gick och tog VM-guld. Jag tror förvisso inte på rättvisa, men lite dålig karma borde Jemelin ha smittat det ryska laget med efter sina svanhopp mot både Sverige och Norge.
Fick ett skönt klipp på målvaktstavlor skickat till mig av Robert Söderlind i går. Robert är den stora hockeylangaren på YouTube, där han under pseudonymen Hockeywebcaster fixar billiga rus åt oss hockeynarkomaner.
Det här klippet väcker många gamla minnen till liv. Bara att se bortglömda målvakter som Roman Turek, Roman Cechmanek och inte minst Dan Cloutier i aktion är nostalgi i sig. Den personliga favoriten är emellertid Patrick Roys "frihetsgudinna". Den minns jag extra väl eftersom jag och en kompis satt och såg den matchen mellan Detroit Red Wings och Colorado Avalanche på en numera insomnad sportbar i Örebro våren 2002.
Jag minns det extra väl eftersom Henrik Zetterberg råkade befinna sig i lokalen samtidigt. Han hade just varit över till Detroit för att hälsa på sin blivande arbetsgivare Red Wings och stannade av någon anledning till i Örebro på hemvägen.
Nu blev han emellertid kortvarig på utestället. Efter bara en halvtimme upptäckte berusade människor vem som var på besök och ville naturligtvis fånga den då 21-årige hockeystjärnans uppmärksamhet. Flera besökare skojade till det genom att beställa in White Russian-drinkar åt den allt mer obekväme medelpadingen. Om jag påminner er om att OS i Salt Lake City hade spelats bara någon månad tidigare med en ung Zetterberg i den svenska laguppställningen förstår ni säkert varför...
Målproduktionen i NHL fortsätter att sjunka. I årets grundserie sköts det 5,46 mål per match jämfört med 5,58 mål per match i fjol. Det är en skillnad på 144 mål sett över hela säsongen. Ingen dramatisk förändring, men ändå tillräckligt för att kunna prata om en trend.
Och ser man till hur slutspelet har utvecklat sig lär trenden växa sig starkare. Lag som inte når framgång tenderar ju allt som oftast att kopiera det som gör framgångsrika lag bra. I det här fallet defensiva spelsystem. Framme i konferensfinal har vi nämligen fyra lag som skapat framgång tack vare förmågan att förhindra mål snarare än förmågan att göra mål. Av de kvarvarande lagen var New Jersey Devils vassast framåt under grundserien, men deras 228 mål räckte inte ens till att ta sig in bland de tio målfarligaste lagen i ligan.
Defensivt var de desto bättre. Los Angeles Kings släppte in näst minst antal mål (179) i hela ligan medan New York Rangers inte var långt efter med sina 187. Phoenix Coyotes (204) och New Jersey (209) fanns också med bland de tio främsta i ligan i det avseendet.
Vad är det då som har gjort att defensiven åter härskar, precis som innan NHL-lockouten? Naturligtvis finns det inget generellt svar på den frågan, men jag tror att mycket handlar om att coacherna över tid har hittat sätt att anpassa spelsystemen efter de regelförändringar som gjordes för att öppna upp spelet i samband med NHL-lockouten.
Och hur NHL än vrider och vänder på sina regler i framtiden kommer vi rimligen att få se samma utveckling. Coacher som hela tiden letar efter sätt att göra sitt lag svårare att göra mål. För klyschan stämmer i hockey precis som i de flesta bollsporter: "Defense wins championships"
*****
Min plan på att se Rangers ta hem den sjunde och avgörande matchen i serien mot Washington Capitals fallerade totalt i natt. Efter att ha hasat mig runt Göteborgsvarvet tidigare på dagen hade jag inga krafter kvar och slocknade hjälplöst någon timme innan nedsläpp.
Jag får ändå känna någon slags tacksamhet gentemot Rangers som räddade ett uns av min ära. Serien mellan Rangers och Capitals var nämligen den enda jag prickade rätt i mitt tips inför konferenssemifinalerna. De båda serierna som står inför porten nu lär inte bli ett dugg mer lättippade, men jag ger det ett nytt försök.
ÖST
1) New York Rangers - 6) New Jersey Devils Mitt tips: 4-3 i matcher till Rangers.
Rangers gillar bevisligen det här med dramatik, så jag utgår stark från att vi får se en ny, målsnål sjumatchersserie när det blir ett hatmöte med New Jersey. Devils är vassare framåt än vad Rangers är, men jag tror ändå att Rangers fixar det här tack vare ett bättre och mer organiserat försvarsspel och inte minst en bättre keeper. Henrik Lundqvist klår Martin Brodeur och Rangers klår Devils.
VÄST
3) Phoenix Coyotes - 8) Los Angeles Kings Mitt tips: 4-2 i matcher till Kings.
Det känns en smula jobbigt när man tvingas lägga ett tips i en serie mellan två lag som har känts oslagbara så här långt. I slutändan kommer målvaktsmatchen mellan Mike Smith och Jonathan Quick bli ledsagande för hur den här serien slutar. Båda har varit fenomenala, men jag håller Quick som den något starkare av de båda. Sedan går det heller inte att komma ifrån att Kings besitter mer spets än Coyotes. Någonstans tror jag att det blir utslagsgivande.
*****
Innan jag lämnar er åt era öden och återvänder till Stockholm för att återuppta VM-bevakningen vill jag passa på att göra lite smygreklam. I senaste numret av Pro Hockey har jag skrivit om de hetaste spelarna inför draften... eller ja, de spelarna som var hetast när jag skrev artikeln för ett par månader sedan. Ni som är intresserade kan i alla fall se det som en aptitretare. Det är bara en dryg månad kvar innan jag och maestro Sibner flyger västerut för att ge er totalbevakning från både NHL Awards i Las Vegas och draften i Pittsburgh.
Det kommer att vara lite dåligt drag här i bloggen under VM, men jag ska försöka göra uppdateringar när tillfälle ges. I dag blev jag intervjuad av radiokanalen Team1200 i Ottawa igen. Vi pratade om Abba, hockey-VM och naturligtvis hur Ottawa Senators svenska spelare har klarat sig så här långt:
NHL:s general managers är inget speciellt underhållande släkte. Grånade, allvarsamma män som ser lika sammanbitna som strikta ut i sina dyra kostymer och sina anspråkslösa frisyrer. Förhoppningsvis har de en mer avslappnad sida i sina privatliv när slipsknuten sitter lite lösare, men i offentligheten tävlar de ofta om vem som kan använda flest ord utan att säga någonting.
Nu har de buttra medelåldersmännen dock fått en annorlunda förstärkning i sitt slutna sällskap. I onsdags utnämndes Marc Bergeviv till ny general manager för Montréal Canadiens. Klubben visade omedelbart stor tilltro till 46-åringen genom att tilldela honom ett femårskontrakt.
På ytan är Bergevin som vilken annan GM som helst. Han har klättrat uppför den traditionella hierarkistegen genom att efter en lång spelarkarriär gå från scout till coach till assisterande general manager till general manager. Vad som kanske gör honom till en katt bland hermeliner är däremot hans livfulla, bubblande personlighet. Spelare som har delat omklädningsrum och klubbemblem med Marc Bergevin vittnar om att han är det närmaste man kan komma en ståupp-komiker i ishockeysammanhang. Som ni ser på bilden ovan hade han under stundom vanan att klä ut sig till en romersk kejsare och hålla humoristiska tal inför matcherna för att lätta upp stämningen. Det är tilltag som detta som har gjort att han har kallats "den roligaste mannen i hockey".
Om Bergevins sinne för humor kommer att påverka Montréal Canadiens framtid återstår att se, men rent pr-mässigt är det bara att gratulera klubben. Efter att fansen bevittnat torrbollarna Bob Gainey och Pierre Gauthier driva klubben i fördärvet måste Bergevin begå rätt grova misstag för att misslyckas lika illa. Vi pratar trots allt om männen som trejdade till sig Scott Gomez från New York Rangers och lyckades ge upp en av ligans bästa backar (Ryan McDonagh) i processen. Det är humor för alla utanför Montréal.
*****
Apropå humor. Marc Bergevin hade nytta av den talangen under sin spelarkarriär. Speciellt efter att ha gjort sig skyldig till en av NHL-historiens värsta tabbar:
Det är i stunder som denna framtunga mångmiljonerskontrakt blir vettiga. Brad Richards hade måhända inte en grundserie som indikerade att han skulle vara värd de tolv miljoner dollar han lyfter under den här säsongen, men vad spelar det för roll när några sekunder av genialitet kan göra en sådan skillnad i ett slutspel?
Brad Richards tecknade i somras, 31 år gammal, ett nioårskontrakt med New York Rangers värt ofantliga 60 miljoner dollar. Med tanke på hur mycket pengar Rangers ägare har skyfflat i sjön på dåligt genomtänkta värvningar under de senaste 15 år är det för deras vidkommande ingen fantasisumma Däremot ger det klubben en lönetaksträff på 6,7 miljoner dollar som troligtvis kommer att förfölja dem långt efter det att Richards förlorat sin status som en spelare i världsklass.
Hans 66 poäng i grundserien räckte till 34:e plats i NHL:s poängliga. Knappast siffror som känns värdiga för en spelare som håvade in 12 miljoner dollar den här säsongen. Men vad som händer i grundserien stannar i grundserien om man sköter sina kort rätt i slutspelet. Och det är precis vad Brad Richards har gjort hittills.
32-åringen, som blev slutspelets MVP när Tampa Bay Lightning vann Stanley Cup 2004, har tillsammans med lagkaptenen Ryan Callahan varit Rangers främsta forward när laget efter morgonens seger mot Washington Capitals har nått halvvägs till Stanley Cup-titeln, för att se utgångsläget ur ett glaset-är-halvfullt-perspektiv. Medan Callahan i första hand visar ledarskap genom att täcka skott och offra sig för laget på alla andra möjliga och omöjliga sätt, utmärker sig Richards främst i det offensiva spelet vid rätt tidpunkter. I den första konferenssemifinalen mot Washington sköt han det viktiga 3-1-målet som gav Capitals pyspunka i den tredje perioden. Nu på morgonen låg han bakom Marian Gaboriks övertidsmål i den sjätte perioden genom att svara för ett par avgörande insatser för att hålla pucken kvar i anfallszonen innan han slog den eleganta passningen som ledde till målet.
Fortsätter Brad Richards att leverera på det sättet i slutspelet kommer de där 60 miljonerna att vara väl investerade pengar för Rangers. Oavsett hur resten av hans tid i klubben artar sig.
*****
Tittar man på hur olika coacherna Dale Hunter och John Tortorella matchade sina bästa spelare i natt kan det här framstå som en pyrrhusseger för Rangers. I Hunters Washington var backen Dennis Wideman den enda spelaren som noterades för över 40 minuters istid. I Tortorellas Rangers hade inte mindre än fem spelare mer än 40 minuter på sina konton. Då spelare Ryan McDonagh osannolika 53.17 medan Marc Staal nosade på 50-gränsen med sina 49.34.
Om det här blir en serie som går till sju matcher - vilket jag förutspår att det blir - bör Hunters metod att sprida ut minuterna på fler spelare bli en faktor. Vi får inte glömma att båda lagen spelade sju matcher i konferenskvartsfinalerna också.
*****
Marian Gaborik fick äran att bli hjälte i den här maratonmatchen. På något sätt logiskt eftersom han har varit blekare än Rangers vita bortaställ under långa stunder i slutspelet. I natt såg han ut att ha mer energi och skapade framför allt fler chanser framåt än tidigare. Och det var viktigt både för utgången av nattens match och Rangers framtida öde. Eftersom laget gör så få mål för tillfället är Gaborik är en spelare som måste kliva fram.
*****
I nattens andra match, som jag bara han kasta några ögon på, lyckades Nashville Predators hålla spänningen vid liv genom att besegra Phoenix Coyotes på hemmais. Helt avgörande var det faktum att Pekka Rinne klarade av att studsa tillbaka efter att ha blivit ägd av Mike Smith i de första matcherna.
Och det är så det måste fortsätta att se ut om Predators ska ta sig till sin första konferensfinal i klubbens historia. Pekka Rinne är lagets viktigaste spelare och om inte han levererar kommer det att ta slut illa kvickt för rovdjuren.
*****
Nattens slemmigaste ögonblick? Utan tvekan detta här nedan. Ser jag fel, eller lever den där havskatten?
Los Angeles Kings var ett av grundseriens stora mysterier. Inför säsongen rankades laget som en outsider till att vinna Stanley Cup tack vare förstärkningarna med Mike Richards i spetsen. Men trots ett uppenbart överflöd av offensiv talang uteblev målen. I stället fick Kings förlita sig på Jonathan Quicks målvaktsspel och en stark defensiv för att ens ta sig till slutspel.
Darryl Sutters konservativa hockey skiljer sig inte i någon större utsträckning från det defensivorienterade spel som hans sparkade föregångare Terry Murray förespråkade. Kings målsnitt höjdes från 2,2 mål per match under Murray till 2,5 efter att Sutter hade tillsatts i mitten av december. En subtil höjning kan tyckas, men tillräcklig för att knuffa upp laget på slutspelsplats.
Väl i slutspelet har Los Angeles Kings börjat leva upp till potentialen man besitter. Målskyttet är det fortfarande si och så med, men som nattens 5-2-seger mot St. Louis Blues - ligans bästa defensiva lag under grundserien - indikerade är Kings något av en sovande björn. Ges tillfälle kan lagets offensiv explodera.
Laget hade bara fem spelare som gjorde fler än tio mål under grundserien, men då upplevde slutspelshjältar såsom Dustin Penner (sju mål) och Jarret Stoll (sex) sina sämsta säsonger i karriären medan en vanligtvis pålitlig leverantör som Simon Gagné missade mer än hälften av matcherna på grund av skador.
Den unisona uppryckning som Los Angeles Kings har svarat för under andra halva av säsongen och inte minst i slutspelet bådar gott. Med tanke på att man redan har en av ligans bästa målvakt i Jonathan Quick kommer det här laget att bli svårstoppat om målen fortsätter att trilla in. Just nu ser inte St. Louis ut att ha tillstymmelsen till en chans.
*****
Att St. Louis Blues vanligtvis så stabila försvarsspel havererade i backstjärnan Alex Pietrangelos frånvaro var ingen tillfällighet. Pietrangelos betydelse för Blues går inte att underskatta. Den unge backen har fått sitt definitiva genombrott i NHL sedan Ken Hitchcock tog över som coach och kommer att vara en återkommade Norris Trophy-kandidat i framtiden.
Blues behöver få tillbaka 22-åringen illa kvickt om det över huvud taget ska gå ett vända på den här serien.
*****
I serien mellan New York Rangers och Washington Capitals klev Aleksandr Ovetjkin fram och sköt ett påpassligt mål. Extra viktigt med tanke på hur blek ryssen var i det första mötet lagen emellan.
Ovetjkin, Nicklas Bäckström och de andra högavlönade stjärnorna i all ära. I det här slutspelet är det utöver succémålvakten Braden Holtby de hårt arbetande doldisarna som har lett laget till framgång. Då syftar jag på namn som Jason Chimera, Jay Beagle, Matt Hendricks, Joel Ward, Mike Knuble och Brooks Laich.
Helt överraskande är det inte att det just är den typen av spelare som levererar under en coach som Dale Hunter. Som spelare var Hunter själv just en sådan karaktärsspelare och bevisligen har hans metoder fungerat bättre för att få ut max av brunkarna än av superstjärnorna.
Det som talar för Washington i långa loppet är att de har fyra formationer som bidrar. Det som talar emot är allt jämt att stjärnorna inte levererar i en tillräckligt rask takt. Men kanske var det vändpunkten vi beskådade i och med Ovetjkins avgörande i natt?
Att vara en talangfull idrottsman handlar inte enbart om ha de rätta fysiska förutsättningarna eller rätt DNA-struktur. Det handlar i minst lika stor utsträckning om disciplin, envishet och förmågan att anpassa sig. Erik Gustafsson har egentligen inte centimeterna för att bli en NHL-back, men med hjälp av de tre ovan nämnda karaktärsdragen håller han inte bara på att bli en etablerad NHL-back. Han håller på att bli en jäkligt bra sådan.
Jag minns att jag blev skeptisk. Kvinnan som hade mejlat mig påstod att hennes son, som spelade collegehockey i USA, skulle ha blivit inbjuden att delta på Tampa Bay Lightnings rookieläger samma sommar. Det fanns egentligen ingen anledning att misstro hennes uppgifter, men efter ett par år i branschen blir man per automatik misstänksam när man kontaktas av en förälder som vill framhäva sitt barn - på samma sätt som man blir misstänksam när en telefonförsäljare ringer och kommer med ett erbjudande som är för bra för att existera. Den första tanken som dyker upp i huvudet blir: vad är haken?
Efter viss research insåg jag att det inte fanns någon hake i det här fallet. Marita Gustafssons uppgifter om sonen Eriks framgångar i Nordamerika var korrekta. För mig blev det där mejlet, som dök upp för snart tre år sedan, en första inblick i en karriär som mot alla odds pekar spikrakt uppåt.
Erik Gustafsson hade ganska modesta framgångar i Timrås J20-lag innan han flyttade till USA för collegespel på Northern Michigan University 2007. Om jag minns hans historia rätt hade representanter från universitet begett sig till Sverige för att spana in Södertäljes forward Emil Billberg, som senare hamnade på Bemidji State University. I stället fastnade de för den kortvuxne men spelskicklige backen i den röda Timråtröjan och erbjöd honom ett stipendium.
Därefter har det hunnit hända väldigt mycket på fem år. Erik Gustafsson tog enorma kliv i sin utveckling i Michigan och gick från en i mängden i Timrå till en backstjärna i NCAA, något som ledde till den nämnda tryouten med Tampa Bay Lightning och sedermera ett NHL-kontrakt med Philadelphia Flyers i mars 2010.
Med sina 180 centimeter har Erik Gustafsson haft oddsen emot sig att bli en NHL-back. Men som inte minst lagkamraten Kimmo Timonen har bevisat finns det hopp om man klarar av att kombinera offensiv talang med förmågan att försvara det egna målet på ett tillfredsställande sätt. Under sin första tid i AHL öste Erik Gustafsson in poäng från blålinjen samtidigt som motståndarna öste in mål när han fanns på isen för att försvara. Den unge svenske backen visade emellertid prov på anpassningsförmåga och jobbade stenhårt med att rätta till de defensiva bristerna i sitt spel. Det har kanske kostat honom en del poäng framåt, men det har gjort honom till en mer komplett spelare, något som i förlängningen har varit nödvändigt för att han ska etablera sig i NHL.
Efter att ha beskådat Erik Gustafssons respektlösa och mogna backspel i slutspelet råder det för mig inte längre någon tvekan om att hans transformation har lyckats. Nu är 23-åringen från Kvissleby i NHL för att stanna.
Det här blogginlägget skulle ha publicerats innan Phoenix Coyotes första konferessemi mot Nashville Predators. Nu hade jag emellertid annat att stå i i går och blir tvungen att fusktippa litegrann i dag i stället.
Vill ni vinna pengar på Stanley Cup-slutspelet är mitt råd att tippa tvärt emot mig. Det funkade utmärkt i första rundan, där jag fick ihop häpnadsväckande tre rätt. Kanske dags att damma av darttavlan uppe på vinden...
Eastern Conference
1) New York Rangers - 7) Washington Capitals Mitt tips: 4-2 till New York Rangers.
Rangers krånglade sig vidare från första rundan efter att ha haft stora problem att knocka ut Ottawa Senators ur slutspelet. I slutändan var det lagets defensiv i kombination med en storspelande Henrik Lundqvist i förgrunden som ordnade avancemanget. Offensivt finns mycket att hämta från spelare som Marian Gaborik och Brad Richards. Washington hade egentligen samma problem som Rangers på den punkten - stjärnspelarna levererade inte i någon högre utsträckning och laget levde högt på arbetsmoral och ett strålande målvaktsspel från sensationen Braden Holtby mot ett oväntat tamt Boston Bruins. Om det här nu utvecklas till den defensiva serie som jag förväntar mig och det blir stort fokus på duellen mellan Lundqvist och Holtby, då tror jag på Rangers.
5) Philadelphia Flyers - 6) New Jersey Devils Mitt tips: 4-1 till Philadelphia.
Flyers offensiv skapade fina rubriker under den osannolika serien mot Pittsburgh Penguins. Där blev det 30 Philadelphia-mål på sex matcher innan favorittyngda Penguins hade skickats på semester. Det spacklade över det faktum att lagets målvaktsspel under stundom var riktigt dåligt. Ilja Bryzgalov bjöd på massor med mål, men skärpte sig i avgörandets stund och var i slutändan bättre än Marc-André Fleury - utan att för den sakens skulle inge förtroende. New Jersey var i min mening det av lagen som gick vidare som imponerade minst i första rundan. Det svängde väldigt i serien mot Florida Panthers och i slutändan var det bara ett övertidsmål från Adam Henrique som skilde lagen åt. Om inte Bryzgalov faller ihop totalt tror jag att Flyers äter upp Devils.
Western Conference
2) St. Louis Blues - 8) Los Angeles Kings Mitt tips: 4-3 till St. Louis Blues.
De farhågor jag hade kring St. Louis Blues förmåga att leverera i slutspelet visade sig vara kraftigt överdrivna. Coachen Ken Hitchcocks defensiva system höll utmärkt mot San José Sharks, som inte ens blev en utmaning för kometlaget från Missouri. Positivt för Blues var även att man hade flera kedjor som klev fram i det offensiva spelet, inte minst svenskkedjan med Patrik Berglund, Alexander Steen och pånyttfödde Andy McDonald, som trots svåra hjärnskakningsproblem har hållit en fortsatt hög nivå. Los Angeles Kings imponerande minst lika mycket när man avfärdade fjolårsfinalisterna Vancouver Canucks efter blott fem matcher. Även här är det defensiven som är lagets styrka, det är inte minst målvakten Jonathan Quicks förtjänst. Hans storspel sprider trygghet i försvaret. Jag räknar med en tät, defensiv och målsnål serie där Blues drar det längre strået tack vare att man har ett lite mer komplett lag.
3) Phoenix Coyotes - 4) Nashville Predators Mitt tips: 4-2 till Nashville Predators.
Här är serien som redan har startat, som gör att det här blir något av ett fusktips. Trots Phoenixs seger i den första matchen håller jag fast vid mitt ursprungstips att Nashville tar hem den här serien. Phoenix stod för en imponerande seger mot Chicago Blackhawks i första rundan, men den var i första hand imponerande tack vare Mike Smith. Målvaktsspelet vann flera av matcherna åt Coyotes. Nashville gjorde processen oväntat kort med Detroit Red Wings och visade framför allt prov på ett starkt försvarsspel. Pekka Rinne var också en nyckel till framgång då han tog en jordskredsseger i duellen med överskattade Jimmy Howard. I Smith får Rinne en tuffare motståndare, men jag tror att finländaren vinner den duellen i långa loppet då han har bättre uppbackning från sina utespelare.
I går nominerades Steven Stamkos som en av tre spelare till Hart Trophy, utmärkelsen som går till ligans mest värdefulla spelare. Jag var snabb med att twittra ut min reaktion på nomineringen - att jag inte tyckte att Tampa Bay Lightnings superstjärna hade gjort sig förtjänt av den.
Jag fick många svar från personer som inte delade min uppfattning och jag förstår deras åsikter. I grund och botten ska en spelare som lyckas göra 60 mål under en och samma säsong i dagens ganska defensiva NHL-klimat vara självskriven som en kandidat till Hart Trophy. Men i min värld är det något väsentligt som fattas för att Stamkos ska nomineras - nämligen en slutspelsplats.
Jag tycker inte att individuell framgång under en säsong räcker för att en spelare ska nomineras till en sådan tung utmärkelse som Hart Trophy. Minimumkravet bör vara att spelaren i fråga genom sitt spel hjälper laget att nå någon slags framgång också.
I Stamkos fall räckte inte de 60 målen någonstans - Tampa Bay var i slutändan inte ens speciellt nära att nå slutspel.
Nu är det här egentligen en totalt onödig pseudodiskussion. Stamkos och Henrik Lundqvist kommer bara att vara statister vid den här utnämningen. Jevgenij Malkin var grundseriens stora dominant och kommer med stor sannolikhet att gå hem segern i omröstningen. Allt annat än att han tar hem Hart Trophy på NHL Awards den 20 juni skulle vara en stor skräll.
*****
NHL Awards var det ja. Jag tar mig friheten att basunera ut att både jag och Peter Sibner kommer att finnas på plats i Las Vegas när priserna delas ut under midsommarveckan och naturligtvis även på draften i Pittsburgh två dagar senare.
Jag hoppas verkligen att ni förstår vilket svårt beslut det var att tacka ja till erbjudandet att åka när det stod klart att Nickelback ska spela på galan. Jag kommer antagligen att vara illamående hela kvällen och tillbringa otaliga timmar böjd över en toalettstol, men ibland måste man offra sin hälsa och välbefinnande för att ge er läsare det ni förtjänar.
*****
Jag pytsade ut det här på Twitter i går, men för att gardera mig lägger jag ut klippet även här. Numera är Erik Karlsson inte bara världens bästa offensiva back - han är även en ordsmed av rang. "Grisapa" är det bästa uttrycket jag har hört på väldigt länge.
Jag får skicka ut en tanke av tacksamhet till New York Rangers och New Jersey Devils. Tack vare deras segrar i natt stannade förnedringen vid tre av åtta möjliga rätt i Stanley Cup-tipset. Det svider betydligt mindre än att ha bara ha ett enda rätt av åtta möjliga.
Nåväl. Jag tänkte summera den första Stanley Cup-rundan med att ta ut ett All-Star Team. Det blir lite skevt eftersom jag har sett några av lagen betydligt fler gånger än andra av lagen, men så funkar det här i livet. Rättvisa är en utopi.
Målvakt: Mike Smith, Phoenix Det var många om budet, men för att slippa bli kallad tråkiga saker av Phoenixs målvaktstränare Sean Burke väljer jag att gå med Mike Smith. Skämt åsido hade Coyotes målvakt en sjuhelsickes serie, vilket inte minst visade sig i den sjätte och avslutande matchen i serien mot Chicago Blackhawks, där han lotsade ett par ganska utspelade prärievargar till en 4-0-vinst. Med Smith i toppform finns det inga gränser för hur långt Phoenix kan gneta sig i det här slutspelet.
Back: Willie Mitchell, Los Angeles För ett par säsonger sedan fick han inget nytt kontrakt av Vancouver Canucks. Det beslutet borde deras klubbledning ha ångrat efter att ha sett Mitchells spel för Los Angeles Kings i den första rundan. Veteranbacken var stundtals hårresande bra och störde Canucks offensiv med sitt fysiska och uppoffrande spel. Bara Drew Doughty snittade mer istid av Kings backar.
Back: Braydon Coburn, Philadelphia Braydon Coburn får inte tillräckligt med uppskattning för det jobb han har gjort i Philadelphia i Chris Prongers skadefrånvaro. Han må vara stor och lite trög ibland, men hans placeringsförmåga är bra och även i en serie där det defensiva spelet knappast var prioriterat gjorde han ett bra jobb. Snittade närmare 28 minuters istid per match.
Forward: Dustin Brown, Los Angeles I sin roll som lagkapten gjorde Dustin Brown rätt på alla sätt och vis i serien mot Vancouver. Han ledde laget i både offensiven och det fysiska spelet och var den spelare utöver Jonathan Quick och Willie Mitchell som hade störst del i Kings lite överraskande framgångar. General managern Dean Lombardi var bara en hårsmån från att trejda Brown i februari. Nu kan han dra en suck av lättnad över att han lät bli.
Forward: Claude Giroux, Philadelphia Den mest självklara spelaren i den här utnämningen är naturligtvis Claude Giroux. Han visade prov på näst intill övernaturliga krafter i den totalt ohämmade serien mot Pittsburgh Penguins. 14 poäng på sex matcher säger det mesta om Girouxs dominans, men utöver den offensiva utdelningen klev Flyers nummer 28 även fram och spelade fysiskt. Hans första byte i den sjätte och avslutande matchen mot Pittsburgh var episkt. Där hann han vinna två tekningar, köra över Sidney Crosby och göra mål inom loppet av 35 sekunder. Mäktigt är bara förnamnet.
Forward: Patrik Berglund, St. Louis Svagsint som jag är kunde jag inte låta bli att ta med en blågul spelare i laget också. Men det här är välförtjänt. Patrik Berglund var en urkraft för Blues i den snabbt avhandlade serien mot San José Sharks. Han visade prov på de där Mats Sundin-takterna som han har förmågan att plocka fram ibland. Förhoppningsvis är det något han kan bygga vidare på i framtiden. Efter en ganska klen grundserie var det här precis vad "Bulan" behövde för att återupprätta sitt självförtroende.
Varsågoda - dörren står nu öppen för er att publicera era All-Star-lag i kommentarsfältet!
Jag går mot ett personligt jättefiasko, ett all-time low som jag hoppas aldrig behöva uppleva igen. Inför nattens två avslutande matcher av den första slutspelsrundan har jag bara lyckats pricka in ett enda av sex möjliga lag. Nashville Predators seger mot Detroit Red Wings är det enda som har hindrat mig från att slå i botten helt och hållet.
Om jag bortser från min egen prestigeförlust så är det ändå ganska uppfriskande att så många av förhandsfavoriterna är borta. Titta bara på den västra konferensen - det är alltså ett av lagen St. Louis, Phoenix, Nashville och Los Angeles som kommer att lira Stanley Cup-final. Även om det knappast är lag som lirar gladhockey vi snackar om kan jag se tjusningen i att uppkomlingar från trakter av staterna där hockey av hävd inte har prio nummer ett har chansen att skapa lite nationella rubriker.
Sedan kommer det nog att krävas ett New York Rangers eller Philadelphia Flyers i en Stanley Cup-final för att tittarsiffrorna ska bli bra. En final mellan exempelvis Florida och Nashville skulle knappast få Gary Bettman att dansa hambo av upphetsning.
*****
Jag valde att kalla Washingtons seger över Boston för en skräll. Det står jag fast vid. Sett till hur säsongen har artat sig och hur Washington fick slita ont för att ta sig till slutspel - och dessutom göra det med sin tredjekeeper i målet - så tycker jag definitivt att det var en överraskning att de lyckades slå ut de regerande mästarna.
Sättet de gjorde det på visar att Dale Hunters gnethockey är effektivare i slutspelstider än i grundserien. Det är hårt arbete och ett rakt spel med dump n' chase som gäller från första nedsläpp till slutsignalen. Inte konstigt då att det var spelare som Mike Knuble och Joel Ward som banade väg för nattens seger. Det är faktiskt mer logiskt än om Ovetjkin, Bäckström eller Siomin hade avgjort.
*****
Joel Ward förresten... Göteborgs okrönte bloggkonung Henrik Leman gjorde mig uppmärksam på att den afroamerikanske Washingtonforwardens övertidsmål följdes av en rasistisk våg på Twitter. Det är skrämmande att se vad människor är kapabla att häva ur sig i förlorandets bittra stund.
Läs mer i Lemans blogg: http://leman.sportsblogg....
*****
Viktor Stålberg kommer till VM och glad är jag för det. Jag tror att han med sin fart och genombrottsförmåga kan bli en tillgång för Tre Kronor. Jag och Tomas Ros på Sportbladet och flera andra hade en liten diskussion om det på Twitter i dag. Om jag tolkade det rätt ifrågasatte Tomas det faktum att Pär Mårts plockade in allt han kom över från NHL. Jag håller definitivt med om att det finns en hel del svenska spelare i NHL som inte är VM-mässiga, men det har Mårts också indirekt visat genom att inte bjuda in de som han inte anser håller måttet.
Vad gäller Stålberg kan jag förstå om det finns frågetecken eftersom han inte har spelat på stor rink på väldigt länge. Samtidigt tycker jag att det där med övergången från stor och liten rink är ganska uppförstorat. Är man en bra spelare så är man en bra spelare. Stålberg sköt 22 mål för Chicago den här säsongen och var i sina bästa stunder uppe i förstakedjan med spelare som Jonathan Toews, Patrick Kane och Patrick Sharp. Det är inte speciellt många av elitseriespelarna i dagens svenska trupp som har kapacitet till det.
Jag ser fram emot att se Stålberg i en svensk landslagströja.
Passande att skriva en blogg om Jakob Silfverberg en dag som denna. Men jag ska faktiskt inte uppehålla mig vid hans insats i nattens NHL-debut mot New York Rangers speciellt länge. Jag kan bara konstatera att den var okej utifrån förutsättningarna.
Att kastas in i ett Stanley Cup-slutspel drygt 24 timmar efter att ha landat i en ny tidszon bara några dagar efter att ha skjutit sitt elitserielag till SM-guld med allt vad det innebär. Ja, ni hör själva, det måste vara som att kastas in i en torktumlare.
Dagens blogginlägg skriver jag emellertid med anledning av den ranking som vi publicerar här på sajten i dag. Mina vänner på The Hockey News brukar vara vänliga nog att dela med sig av sitt kunskapsöverflöd och såg till att förse mig med sin ranking över de 50 största talangerna utanför NHL. DEN FINNER NI HÄR!
Vi kan till att börja med konstatera att den svenska talangaktien står sig bra. Inte mindre än tio svenskar har slagit sig in på topp 50, varav fem av dem återfinns bland de 20 främsta. Att Jakob Silfverberg inte är en av dem får anses vara rätt överraskande. Brynäs guldhjälte återfinns först på 67:e plats, alltså långt ifrån toppskiktet. Vad det beror på är svårt att svara på, men jag tror dels att det har att göra med att omröstningen genomfördes redan i februari, innan slutspelet och succén där, och dels på att de allra yngsta spelarna som är tillgängliga normalt sett brukar få mer framskjutna positioner i de här omröstningarna eftersom de bygger på potential.
Utöver topp 50-listan har The Hockey News även varsin topp 10-ranking över de hetaste talangerna i varje NHL-organisation. Här nedan kan ni se vilka svenskar som rankas var inom respektive klubb:
Anaheim: 2) Rickard Rakell, 9) William Karlsson, 10) Max Friberg.
Carolina: 7) Victor Rask.
Dallas: 6) Patrik Nemeth, 8) John Klingberg.
Detroit: 2) Calle Järnkrok, 3) Gustav Nyquist.
Edmonton: 1) Oscar Klefbom.
Minnesota: 2) Jonas Brodin, 5) Johan Larsson.
Montréal: 7) Andreas Engqvist.
Nashville: 2) Mattias Ekholm, 9) Magnus Hellberg.
New Jersey: 2) Alexander Urbom.
New York Islanders: 7) David Ullström, 9) Anders Nilsson.
New York Rangers: 1) Tim Erixon, 6) Jesper Fasth.
Ottawa: 1) Mika Zibanejad, 2) Robin Lehner, 4) Jakob Silfverberg.
Philadelphia: 1) Erik Gustafsson.
Pittsburgh: 10) Philip Samuelsson*
Vancouver: 4) Eddie Läck, 6) Anton Rödin.
Winnipeg: 4) Carl Klingberg,
* - representerar USA internationellt.
Fotnot: Spelarnas som listas i rankingen hos The Hockey News får max ha spelat 50 matcher totalt. Detta gällde från och med februari, när omröstningen gjordes. 14 NHL-scouter och general managers deltog i omröstningen. Rösterna från dessa räknades samman och gjordes om enligt ett poängsystem. Den spelare som får ihop flest poäng hamnar högst på listan.
I november 2010 gjorde vår dåvarande Washington-korre Simone Götesson en intervju med Claude Giroux. Inför intervjun slog vi våra kloka huvuden samman och kom fram till ett passande tema på intervjun - nämligen det faktum att Giroux hade börjat omnämnas som "den nya Peter Forsberg" i Philadelphia. Intervjun, som Simone genomförde till punkt och pricka efter planen, fick också rubriken "Nya Foppa" och blev en av de mest lästa på sajten det halvåret.
Vid den tidpunkten ska jag villigt erkänna att jag var en smula tveksam till att Claude Giroux verkligen var gjord av Foppa-material. Efter den senaste säsongen får jag anse mig omvänd och övertygad. Giroux är i dag den främsta anledningen till att Philadelphia Flyers lyckades slå ut Pittsburgh Penguins i den första rundans mest underhållande holmgång. Och frågan är om man har kunnat skåda något mer Foppa-liknande än Girouxs första byte i gårdagskvällens sjätte konferenskvartsfinal mot Penguins. En vunnen tekning följdes av en monstertackling på Sidney Crosby innan Giroux slutligen prickade in matchens första mål. Allt inom loppet av 35 sekunder.
Så mycket mer dominant än så blir det inte, så nog har Giroux förtjänat den där stämpeln som vi på hockeysverige.se var delaktiga i att sätta på honom för ett och ett halvt år sedan.
*****
Det har varit mycket gnäll på Ilja Bryzgalov under den ovan nämnda serien. Baserat på hur ojämnt han har uppträtt är det helt i sin ordning. Pittsburgh Penguins hade emellertid ett ännu större såll mellan sina stolpar. Marc-André Fleury fortsätter att förbluffa med sin ojämnhet, precis som han har gjort under hela sin karriär.
Fleury har en Stanley Cup-ring som ingen någonsin kommer att kunna ta ifrån honom. Men han är sannolikt också den målvakt i hela ligan som har det största spannet mellan sin lägsta- och sin högstanivå. På sikt undrar jag lite till mans hur Penguins ska kunna satsa på ännu en Stanley Cup-vinst med en målvakt som pendlar mellan att vara en av de bästa i ligan och en av de allra sämsta.
*****
Pittsburgh är inte den enda av förhandsfavoriterna som har snubblat ut ur slutspelet. I natt var det även dags för Vancouver Canucks att lämna slutspelet. Och det är någonstans inte helt överraskande, kan jag tycka.
Även om Canucks vann Presidents Trophy i grundserien var känslan att man saknade den där extra växeln för att gå långt i slutspelet. Los Angeles Kings passade dem på sätt och vis lika illa som Boston Bruins gjorde i finalspelet i fjol. Starka defensiva lag med bra målvakter verkar inte vara Canucks melodi.
Nu blir det mest intressant att se hur efterspelet artar sig. Får Alain Vigneault sparken? Och framför allt: hur tacklar man målvaktssituationen?
Roberto Luongo har tio år kvar på ett kontrakt värt drygt fem miljoner dollar per säsong. I mina ögon är det - sett till vad Luongo har presterat det senaste året - ett kontrakt som är omöjligt att trejda. Samtidigt visade Cory Schneider med all önskvärd tydlighet i slutspelet att han är den bättre av de båda målvakterna just nu.
Risken är att det kan bli en riktig soppa av det här i slutändan.
*****
Innan vi vinkar avsked till Vancouver Canucks vill jag dela med mig av den här rätt humoristiska radiointervjun med Kevin Bieksa som gjorde efter att Canucks hade vunnit match fyra. Problemet: den bortkomne reportern som intervjuar Bieksa tror att det är Ryan Kesler han pratar med.
Det råder en viss Jakob Silfverberg-feber i Ottawa just nu. Ryktena om hans storverk har ju nått Kanada och det kommer säkert att bli ett jäkla drag kring Brynäs guldhjälte när han landar i den kanadensiska huvudstaden på söndag.
Även jag fick vara del av mediecirkusen som utspelar sig "over there". I går kontaktades jag av min vän Mike Glustein på radiostationen Team1200 i Ottawa. Jag gjorde en intervju för dem om Mika Zibanejad tidigare i år och nu var det dags igen. Här nedan kan ni höra vad jag hade att säga om Silfverberg, hans slutspel och hans framtid.
Med vänliga hälsningar,
Offie Bowdeean, hockeysvärsch dot s i.
Det här är det roligaste jag har läst/sett på ett tag. Taiwans Next Media Animations har man gjort ett inlägg i debatten om våldet i Stanley Cup-slutspelet. Och man måste ju bara älska de överdrivna animationerna:
Jag kan inte påstå att jag är förvånad. Klefbom är en kille med huvudet på skaft som förstår sitt eget bästa. Han är medveten om att han kommer att få en mer framträdande roll i Färjestad nästa säsong, att han blir lagkapten för Juniorkronorna när guldet ska försvaras i ryska Ufa och att det kommer att påverka hans utveckling positivt.
Över huvud taget önskar jag att fler unga svenska talanger vågade ha samma is i magen som Klefbom och inte minst Jakob Silfverberg. I går etsade 21-åringen för alltid in sig i den svenska hockeyhistorien genom att skjuta Brynäs till SM-guld och samtidigt klå Daniel Alfredssons sju år gamla målrekord. Hade han gjort som många andra hade han inte ens befunnit sig på isen i går (och Brynäs antagligen inte i final). Då hade han tagit första bästa chansen att casha in på fjolårets fina VM-turnering, begett sig till Ottawa och i bästa fall spelat i deras tredjekedja den här säsongen.
Silfverberg visade emellertid prov på både mogenhet och mod när han tog beslutet att följa hjärta och hjärna och ta det sista klivet mot stjärnhimlen i elitserien i stället för att blidka NHL-bossarnas önskan om en snabb flytt över Atlanten. När han nu anländer till NHL är det med en helt annan status och ett betydligt större självförtroende än tidigare. En spelare som jag för några år sedan såg just som en framtida tredjekedjespelare i NHL har visat att han är redo för betydligt större uppgifter.
Med facit i hand undrar jag om det inte är rätt många av de unga svenska 90-talister som bussas omkring i AHL just nu som önskar att de hade gjort som Silfverberg. En säsong extra i Sverige kan bevisligen göra en förbannat stor skillnad.
Vancouver och Pittsburgh greppade varsitt halmstrå och höll sig kvar i Stanley Cup-slutspelet. Hur länge återstår att se. Lagen har fortfarande varsin otroligt brant uppförsbacke om man ska ställa till med någon mirakelvändning, men det finns vissa saker som talar för att det faktiskt är möjligt.
I Pittsburghs fall är Ilja Bryzgalov anledningen till hopp. Flyers tilltänkta frälsarmålvakt har återgått till att vara totalmedioker efter sin fin period i slutet av grundserien. Under serien mot Penguins har det bara inte märkts lika tydligt, dels eftersom Marc-André Fleury i Pittsburghs kasse på det hela taget har varit sämre, dels för att Flyers offensiv har klickat. När Fleury inte var lika genomusel som i tidigare matcher i natt riktades mer rampljus mot Bryzgalovs tveksamma form till det att han blev utbytt och ersatt av en exakt lika skakig Sergej Bobrovskij.
I Vancouvers fall är chansen lite mindre, men ett visst hopp väcktes ändå av Daniel Sedins comeback i kombination med Cory Schneiders utmärkta målvaktsspel. Sedin såg riktigt pigg ut i återkomsten trots att han hade varit borta i närmare en månad. Det märktes tydligt att hans inträde i laget gav Canucks mer självförtroende i det offensiva spelet. Bara en sådan sak som att lagets tidigare helt impotenta powerplay lyckades göra två mål säger en del. Vad gäller Schneider var det egentligen bara en fråga om tid innan Canucks klubbledning skulle inse att han egentligen är en stabilare målvakt än Roberto Luongo. Det har han visat i de två senaste matcher, där han har begränsat Los Angeles Kings till två mål. Betydelsen av hans straffräddning på Dustin Brown i den tredje perioden går inte att underskatta. Mål där och Canucks spelare hade varit på väg mot första tee på den lokala golfbanan snarare än hem till en ny match mot Kings i Rogers Arena.
Nu lever spänningen vidare över helgen i de här två serierna. Alla neutrala åskådare som har följt den sjuka utvecklingen av matcherna mellan Penguins och Flyers har säkert ingenting emot det.
*****
Många av er minns säkert Dustin Browns tuffa - men i mitt tycke rena - tackling på Henrik Sedin i den tredje matchen mellan Kings och Canucks tidigare i veckan. I natt gav Sedin igen och det var inte helt snyggt. Brown försökte resa sig upp från isen efter att ha fått en puck i ansiktet när Sedin åkte förbi honom och träffade honom i ansiktet med armbågen.
Nu är vinklarna på repriserna så pass dåliga att jag har svårt att fastställa om det är något Sedin gör med flit, eller om det är en olyckshändelse. Med tanke på tacklingen i föregående match lutar jag dock åt att fälla i stället för att fria. Men det är svårt - inte ens Dustin Brown visste vad han skulle tro efter matchen:
"Jag visste inte ens vem det var. Jag hade just fått pucken i ansiktet så jag hade lite svårt att se. Jag visste inte om det var någon av mina egna spelare eller deras spelare, men vad det än var så träffade det mig i huvudet", sa Brown till LA Kings Insider Rich Hammond efter matchen.
Det blir intressant att se om Brendan Shanahan tar sig en titt på den här situationen. Med tanke på allt fokus som har legat på regelöverträdelser i det här slutspelet skulle jag bli förvånad om han inte gjorde det.
Läste en intressant artikel om Patrik Berglund i St. Louis Post & Dispatch härom dagen. Den ställde hans inte helt lyckade grundserie i kontrast till den rivstart han har stått för i slutspelet med tre mål på lika många matcher i St. Louis Blues serie mot San José Sharks.
Efter förra säsongens dominanta uppträdande i VM - åtta mål på nio matcher - var det nog fler än jag som trodde att Berglund stod inför sitt stora genombrott även i NHL. Den uteblev. Av någon anledning låste det sig för honom och de 38 poäng han stannade på efter 82 matcher var en försämring med 14 poäng jämfört med föregående säsong.
I artikeln ger coachen Ken Hitchcock sin syn på Berglund och hans förvandling från grundserien till slutspelet:
"Jag tror att pressen han sätter på sig själv under grundserien gör att han känner att han har underpresterat offensivt. Nu spelar han bara hockey. Han har skoj när han spelar i den här atmosfären och jag tror inte att han räknar poäng eller något sådant. Han tävlar på en hög nivå och har börjat leverera."
Det intressanta med Hitchcocks uttalande är att han kommer in på ett område som Berglunds föregående coacher Andy Murray och Davis Payne båda har berört tidigare: att svensken är sin egen största fiende.
I grund och botten har Patrik Berglund potential att bli en dominerande center i NHL. Han är stor, stark och svårstoppad när han väl har fått upp farten. Problemet verkar vara att han har en förmåga att döma sig själv för hårt när det går honom emot. När saker inte går hans väg har han haft en tendens att vara väldigt anklagande mot sig själv. Ett visst mått av självkritik krävs för att bli en bättre hockeyspelare, men det får inte gå så långt att det påverkar självförtroendet.
Förhoppningsvis kan årets slutspel bli det definitiva genombrottet för Berglund i NHL. Att döma av de inledande tre matcherna mot Sharks är han på god väg.
Roberto Luongo fanns inte på isen när Vancouver Canucks förlorade även den tredje konferenskvartsfinalen mot Los Angeles Kings härom natten. Det gjorde fans och media kring President's Trophy-vinnarna nödgade att leta rätt på en ny syndabock. Går man igenom Vancouver-tidningarnas sportsajter i dag är det tydligt att den syndabocken är Alexander Edler.
Jag har i ett tidigare blogginlägg berört 25-åringens Dr. Jekyll & Mr. Hyde-mentalitet på isen. Det faktum att han under stundom kan vara en dominant kraft på isen som spelar både fysiskt och är ett offensivt hot. Det är i dessa stunder som han känns som en legitim kandidat till Norris Trophy. Sedan har vi den andra, lite mer ofokuserade sidan av Edler, den som manifesteras genom klumpiga misstag och en total brist på fysiskt spel. Att döma av Vancouvertidningarnas reaktioner är det den sidan som han har visat upp i slutspelet så här långt.
Efter en säsong där han svarade för 49 poäng och kom på en delad sjätteplats i backarnas poängliga i NHL är det just den där jämnheten som saknas för att Edler ska ta klivet upp i ligans absoluta backelit. Offensivt är han redan där. Defensivt finns det mer att arbeta på, vilket antalet baklängesmål han var inne på under grundserien indikerar. Edler fanns på isen vid 80 av Vancouvers 198 insläppta mål. Det kan jämföras med Norris-favoriten Shea Weber, som bara var inne på 67, eller uppkomlingen Alex Pietrangelos 63.
Ser man till Alexander Edlers bakgrund som tidigare division 1-spelare i Östersund och den resa han har tagit för att ta sig dit han är i dag har han gjort något fullkomligt fantastiskt. Men precis som så många andra före honom har upptäckt blåser det som mest uppe på toppen. Edlers stora utmaning är att klara av att fortsätta ta sig framåt även i motvinden. Han är bara 25 år och kan mycket väl bli den mest kompletta svenska backen i NHL den dagen Nicklas Lidström bestämmer sig för att sluta.
Det är svårt att uppskatta Pittsburgh Penguins just nu. Inte nog med att förhandsfavoriten håller på att kräla ut ur slutspelet på alla fyra, de gör det dessutom på ett pinsamt och fegt sätt. Att Flyers är på väg att slå ut Penguins är ingen skräll, men att de gör det på ett sådant förnedrande sätt är väldigt anmärkningsvärt.
Gårdagens match i Wells Fargo Center bjöd inte bara på hockeyunderhållning i världsklass, den innehöll även tillräckligt många incidenter för att tvinga Brendan Shanahan att jobba dygnet runt den närmaste veckan. Bland många otrevliga händelser var det framför allt Arron Ashams fullständiga hjärnsläpp när han crosscheckade Brayden Schenn över halsen och James Neals frispel i tredje perioden som stod ut.
Asham fick match penalty och kommer att stängas av automatiskt i en match, men det lär dröja betydligt fler innan han är tillbaka på isen igen. Schenn hade delat ut en charging på Paul Martin när Asham bestämde sig för att för att "visa den djäveln" att så där får man inte göra. Resultatet blev en sådan där klassisk blackout som Chris Simon gjorde sig känd för under slutet av sin NHL-karriär. Vad som gjorde saken värre var att Asham - efter att ha levererat en crosschecking i ansiktshöjd - slog en näve i bakhuvudet på Schenn när han sedan låg på isen. Totalt respektlöst.
Hade Asham velat sända ett budskap till Schenn borde han ha bett om en fajt, inte tagit till ett fegknep.
James Neal bjöd på två rätt magstarka tacklingar i den tredje perioden. Först mot huvudet på Sean Couturier och därefter mot Claude Giroux. Tacklingen mot Couturier lämnade en extra besk eftersmak i munnen. För det första är Flyerscentern knappt i närheten av pucken, för det andra tittar han åt ett annat håll och är inte alls förberedd, och för det tredje hoppar Neal in i tacklingen - och då inte på det naturliga sättet.
Jag ser gärna en avstängning på Neal, men eftersom Couturier klarade av att slutföra matchen blir jag inte förvånad om Brendan Shanahan släpper det helt och hållet. Bedömningen av de flesta incidenterna på senare tid har trots allt vägletts av huruvida den attackerade spelaren i fråga har skadats eller inte. Carl Hagelin fick exempelvis tre matcher - och helt rättvist så - för sin armbågstackling på Daniel Alfredsson, som skadade sig, medan Shea Weber kom undan med böter för sitt WWF-tilltag på Henrik Zetterberg, som inte blev skadad.
Med det i åtanke är risken stor att varken Asham eller Neal får de betydande straff de har gjort sig förtjänta av.
*****
Penguinsspelarnas övergrepp i den tredje konferenskvartsfinalen är naturligtvis förlängningen av den frustration man känner över den egna insatsen. Lagets försvarsspel har rasat ihop lättare än Iors koja i Sjumilaskogen medan stjärnor som Jevgenij Malkin och Sidney Crosby har blivit retfullt överglänsta av Claude Giroux och Daniel Brière.
Att Penguins ska klara av att vända det här 0-3-underläget känns helt orimligt. Samtidigt är det här serien där precis allt kan hända. Och det är väl egentligen det enda som talar för en comeback.
*****
Apropå den här serien så ger den upphov till samma känslor som kvartsfinalen mellan HV71 och Färjestad. Det blir svårt för andra lag i det här slutspelet att toppa den intensitet och den rivalitet som Pittsburgh och Philadelphia bjuder på. Därför hoppas jag - motsägelsefullt nog eftersom jag inte tycker att Penguins förtjänar det - att Pittsburgh vinner nästa match så att vi får njuta lite av den här serien i åtminstone några nätter till.
Det kan mycket väl vara den bästa hockeyn vi får se den här våren.
När ni läser det här befinner jag mig någonstans mellan Göteborg och Amsterdam. Trots att det är brinnande finalspel här hemma i Sverige och att Stanley Cup-slutspelet startat borta i Nordamerika smiter jag till Holland över helgen för att gå på världens bästa hårdrocksfestival.
Jag lämnar er dock med den här godbiten som Robert Söderlind var vänlig nog att ladda upp på Youtube. Här här ni NHL-säsongen 2011/12:s tio bästa highlights. Och jag måste erkänna att några av dem faktiskt fick håret att stå på armarna.
Oac apropå gåshud... Oavsett vad som händer i finalserien mellan Skellefteå och Brynäs, VM eller Stanley Cup-slutspelet har jag redan min egen favorithighlight från säsongen klar. Det är ganska enkelt eftersom jag befann mig på plats i arenan när det inträffade. Men mer om den dagen senare, den är värd ett eget blogginlägg.
Tiden för Stanley Cup-slutspelet är vanligtvis lite av min favoritperiod på året. Resten av hockeyvärlden saktar ned samtidigt som som vädret utomhus blir allt behagligare. Känslan av att sitta vaken långt in på småtimmarna och se nya hjältar födas och andra vika hädan samtidigt som solen gryr utanför fönstret är speciell.
I år vette fasen hur det blir med Stanley Cup-njutningen. VM på hemmaplan innebär ju att fokus skiftar dit och att Stanley Cup-slutspelet, tyvärr, förpassas in i skuggan en smula. Tråkigt, men VM berör fortfarande gemene svensk mer än NHL och det är sådana sanningar man måste underkasta sig när man befinner sig i den här branschen.
Nu kommer vi naturligtvis att täcka slutspelet för fulla muggar ändå. Och i dag inleder jag det med att kasta ut mitt tips inför den första slutspelsrundan.
Eastern Conference
1) New York Rangers - 8) Ottawa Senators Tips: 4-2 i matcher till Rangers.
Båda lagen har överträffat förväntningarna jag hade på dem inför säsongen. Rangers har via en solid defensiv, säkerställd av Henrik Lundqvists målvaktsspel, gnetat sig fram genom grundserien på ett imponerande, men inte alltid helt underhållande sätt. Ottawa, anförda av Erik Karlsson succégenombrott, har å sin sida lirat ganska kul hockey där nye coachen Paul MacLean gett utlopp för det offensiva kunnande som finns i laget - en ganska skarp kontrast till den tillknäppta hockey laget spelade under Cory Cloustons ledning. I den här serien tror jag att Rangers stabilitet, och framför allt målvaktsspel, fäller avgörandet.
2) Boston Bruins - 7) Washington Capitals Tips: 4-1 i matcher till Bruins.
Boston tacklade sin Stanley Cup-baksmälla med rak rygg. Utöver några mindre svackor under resans gång har laget svarat för en rakt igenom stark säsong som gör dem till en av utmanarna till bucklan i år också. Som vi alla blev varse om i fjol är det här ett lag med spelartyper som är byggt för mästerskap. Washington har å sin sida varit en av säsongens stor besvikelser. Flera av lagets största stjärnor ser ut att ha tappat glädjen till det de gör. Att Dale Hunter, en ganska konservativ coach, ersatte Bruce Boudreau i båset tidigt på säsongen har inte förändrat det. Det kommer att krävas en enorm uppryckning från Ovetjkin och kompani för att den här serien inte ska sluta med en jordskredsseger för Bruins.
3) Florida Panthers - 6) New Jersey Devils Tips: 4-1 i matcher till Devils.
Florida Panthers återvänder till slutspel efter tolv år av återkommande misslyckanden. General managern Dale Tallon byggde sitt lag utifrån free agent-sajningar och fick oväntat bra effekt från en hel del spelare som inte hade lyckats speciellt bra i andra klubbar. I New Jersey Devils stöter de på en gammal bekant i form av tidigare Panthers-coachen Peter DeBoer. Han har förvandlat Newarks djävlar till ett tätt och svårspelat lag, precis som på den gamla "goda" tiden. Devils går in i slutspelet med en väldigt positiv trend och min känsla är att Panthers inte utgör något större hot mot deras planer på att ta sig vidare.
4) Pittsburgh Penguins - 5) Philadelphia Flyers Tips: 4-3 i matcher till Penguins.
Här har vi en serie som förtjänar ett bättre öde än att spelas i redan i första omgången. Det har slagit gnistor om varje möte mellan lagen under grundserien och i slutspelet lär det bli ännu hetare. Penguins har NHL:s särklassigt bästa offensiv med Malkin, Crosby och Neal i förgrunden. Flyers är inte långt efter med spelare som Giroux, Hartnell och evigt unge Jagr. Allt annat än att den här serien går till sju matcher vore en besvikelse. Jag tror att Penguins, tack vare sina stjärnor, offensiva bredd och bättre målvakt, drar det längre strået, men det kommer att bli tufft. Otroligt tufft.
Western Conference
1) Vancouver Canucks - 8) Los Angeles Kings Tips: 4-3 i matcher till Canucks.
Vancouver Canucks lyckades hämta sig efter den tunga finalförlusten mot Boston Bruins och plockade i helgen hem sin andra raka Presidents Trophy. Trots det är det förvånansvärt många som inte har någon större tro på lagets chanser att ta sig hela vägen den här säsongen. Kanske är det minnena av tvillingarna Sedins bleka finalspel eller bilden av en sprattlande Roberto Luongo som gör att vi har förvandlats till tvivlare. I Los Angeles Kings får Canucks omedelbart ett bra test på vad de går för. Laget fick krångla sig till slutspel, men har en hel del karaktär i spelare som Mike Richards och Willie Mitchell samt en av ligans just nu bästa målvakter i Jonathan Quick. Jag tror Canucks får det jobbigt, men jag tror också att de klarar av att gå segrande ur den här serien. Den offensiva bredden blir avgörande.
2) St. Louis Blues - 7) San José Sharks Tips: 4-2 i matcher till Sharks.
Hade någon inför säsongen sagt att Blues och Sharks skulle mötas i första rundan skulle jag inte blivit förvånad. Hade någon däremot påstått att Blues vara fem placeringar före Sharks i tabellen hade jag däremot skrattat rått. Nu har det otroliga skett att Blues har förvandlats till ett av ligans bästa lag medan Sharks fick slåss in i det sista för att ens säkra en slutspelsplats. Ken Hitchcocks inträde som ny coach i St. Louis har laget blivit ett av de mest svårspelade i ligan, dessutom med två oerhört starka målvakter i Jaroslav Halak och Brian Elliott. Sharks har varit en ständig slutspelsflopp genom åren, men jag tror ändå att den rutin som Joe Thornton, Dan Boyle och några av de andra veteranerna har byggt på sig kommer att ge dem ett övertag mot ett, i viss mån, oerfaret Blues. Därför lägger jag min röst på Sharks.
3) Phoenix Coyotes - 6) Chicago Blackhawks Tips: 4-2 i matcher till Blackhawks.
Mötet mellan defensiv och offensiv hockey kan knappast bli mer påtagligt än i den här serien. Phoenix coach Dave Tippett har byggt sitt lag runt en stark försvarsuppsättning och en överraskande bra målvakt i Mike Smith, som näst intill har hållit Vezina Trophy-klass sedan han lämnade Tampa Bay för ett hetare gig i Arizonaöknen. Chicagos spel kretsar desto mer kring det offensiva spelet, där skarpskyttar som Jonathan Toews, Patrick Kane, Patrick Sharp och Marian Hossa alltid är en fröjd för ögat. Chicago var min Stanley Cup-favorit inför säsongen, men har inte fått tillräckligt bra försvars- och målvaktsspel för att kännas som en utmanare när det drar ihop sig. Hur Corey Crawford och Ray Emery beter sig mellan stolparna kommer att avgöra den här serien. Och jag hoppas att Chicagos mer positiva hockey ska bli avgörande.
4) Nashville Predators - 5) Detroit Red Wings Tips: 4-3 i matcher till Predators.
Nashville har inte samma resurser som många av de andra klubbarna. Ändå har man lyckats med konststycket att år efter år sätta kompetenta lag på isen. Årets upplaga är sannerligen inget undantag. Predators har stundtals gått fram som en maskin genom grundserien och har en imponerande balans mellan försvars- och anfallsspel. Lägg därtill Pekka Rinne längst bak som har förmågan att stjäla matcher. Det blir följaktligen ett tufft motstånd för Detroit Red Wings som har en ojämn grundserie bakom sig. Å ena sidan starka på hemmaplan, med NHL-rekordet på 23 raka hemmasegrar som ett bevis för det, å andra sidan smått vilse på bortais där förlusterna var fler än segrarna. Jag tror att den diskrepansen fäller avgörandet nu när Nashville har fördelen av en extra hemmamatch.
Om mot tips mot förmodan går in har vi följande konferenssemifinaler att se fram emot:
New York Rangers - New Jersey Devils
Boston Bruins - Pittsburgh Penguins
Vancouver Canucks - San José Sharks
Nashville Predators - Chicago Blackhawks
"En form av jordbruk som strävar efter att minska eller helt avstå från att tillföra material som naturligt inte finns i jorden."
Så beskrivs det ekologiska jordbruket i Nationalencyklopedin. Inom hockeyn kommer vi aldrig att hitta rakt igenom ekologiska lag. Men det finns de som kommer nära. Och just den här våren har de lyckats förvånansvärt bra.
2012 går till historien som året då det med all önskvärd tydlighet blev uppenbart att det lönar sig att satsa på den egna verksamheten. I SM-final har vi i Skellefteå och Brynäs, två av de svenska klubbar som har blivit synonyma med det svenska juniorundret, och i kvalserien var Rögle ett av de två lag som drog det längsta strået efter att ha gjort en uttalad satsning på talanger från det egna närområdet. Dessa klubbars framgångar kan påstås vara resultatet av ett ekologiskt tänk som fler klubbar förhoppningsvis kommer att ta efter.
Nu ska det naturligtvis inte vara ett självändamål att satsa på egna spelare eller juniorer. Håller de inte måttet ska de inte spela. Men det finns klubbar därute som i alltför stor utsträckning satsat på spelare utifrån med flashiga Elite Prospects-meriter snarare än att ge sina egna talanger chansen.
Linköpings J20-lag gick exempelvis och vann SM-guld härom helgen, vilket kan sättas i skarp kontrast till A-lagets fiasko. I guldlaget var det i princip bara Mattias Bäckman som spelade elitseriehockey regelbundet förra säsongen. Av det jag såg av laget var det fler än Bäckman som hade klarat av att ta steget in i elitserien utan att det skulle ha klassats som juniorkvotering. Förhoppningsvis kommer det att gå upp för de ledande inom LHC också.
Självklart kommer det även i framtiden att krävas spetsvärvningar utifrån för att lagen ska vara att räkna med. Skellefteå hade kansek inte ens varit i final om det inte vore för Bud Holloway. Och Brynäs har fått en extra dimension genom Ryan Gunderson medan Rögle knappast hade haft råd att avvara en sådan som Eric Himelfarb. Däremot kan man fråga sig om HV71 verkligen inte hade någon ur det egna ledet som kunde göra det jobb Morten Ask skulle göra när det plockade in honom. Eller om Växjös bänkspelare inte hade varit att föredra framför vare sig Karel Pilar eller Tomas Netik. Bara för att nämna några exempel. Ska man värva spelare utifrån ska det rimligtvis vara spelare som Holloway, Gunderson och Himelfarb, spelare som ger laget spetskompetens. Att plocka in trötta veteraner till tredjekedjan har sällan gett någon positiv effekt.
Skellefteå, Brynäs och Rögle har visat att den långsiktiga satsningen på den egna juniorverksamhet ger bättre avkastning än den kortsiktiga satsningen på dyra spelare. Frågan är bara hur många av elitserieklubbarna som har tålamodet att vänta?
Det råder bråda tider i hockeyvärlden. Slutspel, kvalserier och landskamper om vart annat. Två spelare som verkligen har fått veta att de lever den senaste veckan är Rögles talangfulla backduon Amil Krupic och Niklas Hansson. För en vecka sedan startade JSM-helgen i Göteborg där de båda 95:orna spelade semifinal med J18 på fredagen, J20-semifinal och J18-final på lördagen och sedan bronsmatch med J20 på söndagen.
Något firande över att de hade blivit J18-mästare respektive J20-bronsmedaljörer hann de inte med. Redan på måndagen bar det av till Finland med U17-landslaget för tre landskamper under tisdag, onsdag och torsdag.
Summa summarum: sju matcher på sju dagar för Krupic och Hansson.
Jag frågade Krupic på Twitter om han inte var trött efter allt matchande, men han avfärdade det med att det faktiskt inte var så farligt. Det är möjligt att jag hade fått ett annat svar om det inte vore för att Krupic och Hansson var med om att vinna sex av de sju matcherna.
Mitt eget facit under förra veckan var nio livematcher på fem dagar. Dessvärre innebar det inga vinster eller medaljer, bara ett väl tilltaget kaloriintag i form av en jäkla massa kakor i periodpauserna.
Flickvännen måste ha haft tråkigt i dag. Nu på kvällen fick jag två rykande heta MMS vars innehåll fick mig att kippa efter andan. Innan era smutsiga sinnen börjar måla upp några perversa bilder kan jag meddela att de var rent arbetsrelaterade. Flickvännen har nämligen ett förflutet som skribent på magasinet Cosmopolitan och gjorde under sina år där intervjuer med både kleti och pleti.
Som den hockeynörd hon är fick hon snabbt upp ögonen för Henrik Lundqvist och hans talanger både på och utanför isen. Därför såg hon till att ordna en intervju med en ung Lundqvist tidigt i karriären. Intervjun hamnade under vinjetten "Cosmokatten" och ackompanjerades av en... ja, i viss mån utmanande bild. Det mest utmanande är emellertid inte Lundqvists blottade bringa utan snarare den sanslöst fula batikkavajen han har på sig. Jag misstänker därför att den här bilden inte är något som han vill att hipsterpolarna i Tribeca ska se.
För övrigt var det meningen att det skulle bli en tvillingintervju där Joel Lundqvist också skulle ha deltagit, men han fick nej hemifrån.
Henrik Lundqvist var inte den enda som hade "vek ut sig" i Cosmopolitan. AIK:s hunk Daniel Rudslätt gavs också utrymme i magasinet ett par år senare, dock i ett mer modeanpassat sammanhang. Och som kollega Peter Sibner konstaterade på Twitter så är ju Rudslätt fortfarande en hunk trots att han sakteligen närmar sig 40-strecket.
Vad flickvännen vill säga genom att skicka mig de här bilderna har jag inte lyckats bena ut. Vore det inte för Henkes kavaj skulle jag känna mig ganska otillräcklig.
Inför säsongen gick jag och Robert igenom alla elitserielagen. Vi förutspådde poängkungar, utropstecken, flopprisk och bästa värvningar bland annat.
Jag körde sex av lagen: Luleå, Skellefteå, Växjö, Linköping, Timrå och Modo. Här följer den nakna sanningen kring hur det gick för tipset. Här hittar ni Roberts självbekännelse gällande övriga sex lag: http://www.hockeysverige.se/blogg/pettersson/13038180
Poängkung
Luleå: Johan Harju Var hittar jag den närmaste skämskudden? Harju var 16 poäng efter Niklas Olausson i den interna poängligan.
Skellefteå: Oscar Möller Nej, här blev det också ganska fel. Möller producerade inte alls i förväntad utsträckning, men har å andra sidan varit klockren i slutspelet. Bud Holloway sprang hem segern i den interna poängligan.
Växjö: Brad Moran Jodå, här prickade jag rätt. Moran tog sitt ansvar och var den spelare i Växjö som levererade i den jämnaste takten.
Linköping: Pär Arlbrandt Här blev det också helt rätt, men Arlbrandt hade antagligen fått se sig akterseglad om inte Calle Söderberg hade missat en massa matcher på grund av skadebesvär.
Timrå: Petr Vampola Känslan är väl att Vampola faktiskt hade vunnit den interna poängligan tämligen enkelt - om han inte hade fegat ur och hoppat i livbåten till Schweiz. Nu toppade Matt Murley poängligan under grundserien. Trots att Vampola bara spelade 20 matcher slutade han sexa i poängligan.
Modo: Dick Axelsson Nej, Dick var inte i närheten av att vinna någon intern poängliga. Han var i slutändan hela 32 poäng efter Nicklas Danielsson, som plockade hem titeln. För Dick väntar ett klubbyte och ett nytt försök i en annan klubb.
Största utropstecken:
Luleå: Simon Hjalmarsson "Har undan för undan smugit sig mot ett rejält genombrott. Blir det här säsongen när han cementerar en landslagsplats? "
Det finns kanske andra Luleåspelare som har överraskat mer, men visst tog Hjalmarsson nästa steg. Åtminstone i grundserien.
Skellefteå: Oscar Lindberg "Oöm tvåvägscenter som hade stunder av briljans redan i fjol. Risken är stor att han är förlorad till NHL nästa säsong. " Nej, där sprang jag på en mina. Lindberg drabbades av andraårsfrossan och lyckades inte alls etablera sig som Skellefteås förstacenter.
Växjö: Oscar Alsenfelt "Minns ni hur Färjestad värvade rutinerade Reinhard Divis som förstekeeper 2008? I stället blev det en ung och oetablerad målvakt vid namn Jonas Gustavsson som stal rubrikerna den säsongen. Får vi se samma scenario i Växjö? Inte omöjligt. Martin Gerber kommer att inleda säsongen med förstaspaden, men det skulle inte förvåna om det är kvalseriehjälten Oscar Alsenfelt som vinner i längden."
Nej, Martin Gerber var sannerligen ingen Reinhard Divis. Jag tror däremot fortfarande att Alsenfelt kommer att få ett genombrott. Nu i Modo.
Linköping: Christian Engstrand "Missade stora delar av fjolårsäsongen på grund av skada, annars hade han möjligen kunnat ta upp konkurrensen med Fredrik Norrena redan då. Nu känns han redo att ge finländaren en ärlig kamp om förstaspaden."
Nej, Engstrand hade problem med både skador och ojämnt spel. Nu är det högst oklart om han får stanna i cluben.
Timrå: Simon Önerud "Friskus som aldrig nådde några högre höjder i HV71. Här är konkurrensen annorlunda, vilket ger 23-åringen möjligheten att blomma ut."
Blomma ut är kanske att ta i, men Önerud har i alla fall varit en av Timrås bästa forwards den här säsongen.
Modo: Morten Madsen "Kan han ta ytterligare ett steg? Ja, vi tror det. Vid 24 års ålder är det läge för Morten Madsen att visa att han kan göra en Frans Nielsen och visa att hans tvåvägsspel kan räcka ända till NHL."
Madsen tog ett poängmässigt ganska stort steg bakåt och var inte alls lika framträdande som under fjolårssäsongen. Så det blev rätt fet fail på den.
Största flopprisk
Luleå: Elias Fälth "Fick stort förtroende förra säsongen och överträffade förväntningarna med råge. Nu har den offensive backen gått skadad stora delar av säsongen och får dessutom konkurrens om istiden i powerplay av Johan Fransson. Skulle Janne Niinimaa dessutom återvända blir det ännu mindre utrymme för 30-åringen."
Kontraktet med HV71 säger väl det mesta om hur fel ute jag var.
Skellefteå: Lee Goren "Det har kommit oroväckande rapporter om Gorens skridskoåkning under försäsongen. Om det är en tung och otymplig kanadensare som är tillbaka i elitserien kan den här nostalgivärvningen bli en riktig flopp. "
Lee Goren tystade mig effektivt genom att svara för sin poängmässigt sätt bästa elitseriesäsong. I stand corrected, Lee.
Växjö: Per Hållberg "I Växjö blir han otvivelaktigt en av de ledande backarna, men har Hållberg fortfarande vad som krävs för en sådan roll? De senaste säsongerna i Modo pekar på motsatsen."
Hållberg inledde helt okej, men skadade sig och fick i slutändan lämna klubben. Jag ger mig själv ett halvt rätt här.
Linköping: Robin Figren "Var väldigt anonym under sin senaste sejour i elitserien och har mer eller mindre haft en brunkarroll i AHL under de senaste säsongerna. Nu återstår det att se om stockholmaren kan återfinna det offensiva spelet som gjorde honom till en publikfavorit under juniortiden."
Jag skulle antagligen kunna räkna upp tio LHC-spelare som underpresterade mer än Figren, så nej. Skamvrån på den.
Timrå: Petr Vampola "Förväntningarna är till och med större än lönekuvertet. Det innebär att Vampola kommer att behöva göra väldigt mycket poäng för att bli accepterad."
Att hoppa av mitt under säsongen är ingen fjäder i hatten. Just därför gjorde Vampola sig förtjänt av sin floppstämpel.
Modo: Rob Schremp "Talangen går det inte att ta miste på, men hur allvarligt tar Schremp egentligen på uppgiften? Hårt arbete har inte varit hans adelsmärke hittills i karriären, men det kommer att krävas att han visar karaktär i elitserien för att han ska kunna bli den poängsputa han har kapacitet att vara."
Det tog honom för all del ett tag att komma i gång, men när han väl gjorde det var han ett hot. Schremp var ojämn, men 19 mål och 41 poäng är inte fy skam i en defensiv liga som elitserien. Fel av mig.
Bästa värvning
Luleå: Johan Fransson "Elitserien kryllar inte direkt av klassbackar. Att få in en pucktransporterande försvarare av Johan Franssons klass får därför anses vara en lyx. Blir förhoppningsvis underhållande att följa."
Det stod mellan Fransson och Harju. Ingen av dem såg speciellt bekväma ut i Jonas Rönnqvists spelsystem.
Skellefteå: Oscar Möller "Kommer att få alla chanser i världen att släppa loss i offensiven. Jag sticker ut hakan och tror att han blir elitseriens poängkung i vinter. "
Bara så ni vet: jag drog in min haka redan i november.
Växjö: Tomi Kallio "Har erfarenheten, vet vad som krävs och är revanschlysten. En hungrig Tomi Kallio är mer än bara en poängplockare, det är en stark ledargestalt också. "
Kallio gjorde en helt okej säsong och var en bra ledare för Växjö. Skadeproblemen hindrade honom emellertid från att ta ett större ansvar. Och det fanns andra nyförvärv som hade större betydelse för nykomlingen.
Linköping: Pär Arlbrandt "Visst kan Johan Åkerman bli en succévärvningen, men på backsidan var LHC väl utrustade redan innan hans inträde i laget. Arlbrandt ger Cluben en pålitlig poängplockare som ger de tjeckiska stjärnorna välkommen avlastning."
De där raderna om Johan Åkerman känns inte så bekväma i dag. Apropå LHC:s bästa värvning var det naturligtvis Carl Söderberg och ingen annan.
Timrå: Joakim Lundström "Petr Vampola i all ära, men jag tror att Joakim Lundström blir målvakten Timrå saknade i fjol. Om han storspelar ökar chanserna att undvika kvalserien markant."
Lundström gjorde liksom resten av Timrå en ganska platt figur i grundserien, men jag ger mig själv till viss del rätt eftersom han har varit lagets viktigaste och bästa spelare i kvalserien.
Modo: Dick Axelsson "Värvar man elitseriens mest spektakulära spelare är det om inte annat ett pr-mässigt kap. ."
Nej, nu tycker jag att det är hög tid att vi avslutar det här...
En läsare undrade just varför vi på hockeysverige.se plötsligt började stava Nicklas Grossmanns efternamn med två n. Svaret är väl att det är på Grossmanns egen inrådan.
Efter fem säsonger i NHL avslöjade den svenske backen nämligen en djupt dold hemlighet förra månaden: hans efternamn stavades inte med ett n. Någonstans blev det fel men Grossmann själv lät sig inte störas av det. Det var först när hans pappa undrade varför han stavade namnet fel på tröjan som han reagerade och fick det fixat.
Ganska avslappnad kille, den där Grossmann, får man förmoda. Inte ens i landslaget blev det rätt.
Fick chansen att snacka en hel del med Roger Rönnberg under JSM-helgen i Göteborg. Förbundskaptenen för Juniorkronorna var i första hand där för att scouta spelare för framtida landslagsuppdrag, men agerade tydligen också expertkommentator i den av Svenska ishockeyförbundet anordnade webbsändningen från några av matcherna.
- Wikegård får se upp nu, skämtade Rönnberg i en av periodpauserna.
Jag passade på att fråga Roger hur det ligger till med Joakim Ryan, den svenskättade 93-backen som enligt rapporterna från USA har gjort en strålande säsong för Cornell University i NCAA. 18-åringen svarade för 17 poäng (7+10) på 34 matcher i en miljö där han mötte spelare som var upp till fem år äldre än honom själv. Därmed skulle man kunna anta att han är aktuell för spel i JVM i Ufa för Sverige nästa säsong.
Tyvärr är det inte möjligt, förklarade Roger. Joakim Ryan, som är son till den tidigare tennisspelaren Catarina Lindqvist, har visserligen bott och spelat hockey i Malmö, men enligt Roger finns det ingen tillräckligt bra dokumentation över det för att tillfredsställa IIHF:s regler om nationstillhörighet. Reglerna säger att man måste ha spelat minst två säsonger i landet man ska representera för att vara berättigad att dra på sig landslagströjan i en av IIHF sanktionerad mästerskapsturnering.
Joakim Ryan har representerat Sverige åtskilliga gånger, men bara i träningsturneringar och på olika läger. Enligt Roger Rönnberg är det en förlust för svensk hockey att han inte kommer att finnas tillgänglig framöver.
- Det är jättesynd. Vi hade med honom i Salt Lake City (i augusti) och det är en rejäl och väldigt stabil back som vi säkert skulle ha kunnat haft nytta av framöver.
Vi vet inte om NHL-attraktiva backar som Jonas Brodin eller Oscar Klefbom finns tillgängliga när Juniorkronorna ska försvara sitt JVM-guld i Ufa nästa säsong. Därför kan förlusten av en backtalang som Joakim Ryan komma att svida ännu mer.
Fotnot: En videointervju med Roger Rönnberg kommer upp på sajten senare i veckan.
Från semifinalglamour och kvalserieångest på Hovet till ungdomlig entusiasm i Frölundaborg. Det har varit en späckad vecka för yours truly. Kontrasterna har varit stora, men också uppiggande. Att få chansen att se framtidens spelare är en ynnest som jag värdesätter minst lika högt som möjligheten att uppleva en av svensk hockeyhistorias längsta förlängningar.
Det jag tar med mig från JSM-helgen i Göteborg är inte minst den där nerven som bara unga och totalt orädda hockeyspelare kan bjuda på. Juniorlandslagets förbundskapten Roger Rönnberg kallar dem för "valpar" och drog en skön parallell till JVM:
"Det är därför du kan kasta in en kille som Sebastian Collberg och slå en avgörande straff i en semifinal för han har inte fattat hur stort det är. Om några år när de har blivit äldre och fattar hur mycket som står på spel kommer det inte att funka lika bra."
Det är svårt att inte attraheras av det där naiva sinneslaget hos unga spelare som bara tutar och kör utan en tanke på varken välbefinnande eller morgondag. Det var således ingen slump att vi fick beskåda några mäktiga vändningar i båda juniorfinalerna. Först J18-finalen där Rögle länge låg under mot Skellefteå innan vändningen kom och Andreas Wingren avgjorde, därefter J20-finalen där Linköping åt sig ikapp HV71:s 2-0-ledning innan Markus Modigs avgjorde i förlängningen. Lägg därtill att samma lag dessutom vände 2-4 till 5-4 efter förlängning i semifinalen mot Modo, en förlängning där Modos Erik Nyström dessutom hade chansen att avgöra på en straff som Marcus Högberg stoppade.
Dramatiskt värre och - som Christian på pucksnack.com konstaterade från pressläktaren - skönt att man inte var en av personerna på läktaren som hade sympatier för något av lagen. Den ångesten...
*****
Mest imponerande under hela helgen har varit Rögles framfart på isen. Det är bara att buga inför den juniorsatsning som Roger Hansson och Pelle Svensson med flera sjösatte för ett par år sedan. Kan klubben hålla fortsätta att producera talanger i den här utsträckningen kommer man att ha etablerat sig i elitserien inom ett par år.
J18-laget kryllar av spännande spelare och J20-laget lyckades vinna brons trots att flera av deras ledande spelare har fullt fokus på A-lagets strävan efter en elitserieplats. I söndagens bronsmatch hade man Alexander Lindqvist Hansen på isen, men saknade såväl Jakob Lilja som Hampus Lindholm, en spelare som förresten hade kunnat spela med J18 också.
Det Rögle har gjort borde flera mindre klubbar studera och försöka efterlikna.
*****
Slutligen tänkte jag ta ut ett All-Star Team baserat på de spelare jag har haft förmånen att bevittna i helgen:
Målvakt:
Jonas Gunnarsson, HV71 Var fantastisk i finalen mot Linköping och höll kvar HV i matchen när motståndarna la in en annan växel. Gunnarsson kommer att bli en riktigt bra elitseriemålvakt på sikt. Det är jag övertygad om.
Back:
Amil Krupic, Rögle Det är inte varje dag man ser en 16-åring som är så fysiskt mogen och spelbegåvad som Amil Krupic. Han har huvudet på skaft ute på isen och letar hela tiden efter konstruktiva lösningar med pucken. Om ett år kan han vara där Hampus Lindholm befinner sig nu.
Back:
Oscar Engsund, HV71 Han hade det stundtals jobbigt i finalen mot Linköping, men jag gillar verkligen paketet som Oskarshamnsfostrade Engsund erbjuder. Han är väldigt fysisk och kliver inte undan i närkamperna. Att han hade nummer tre på ryggen bidrog till att jag flera gånger inbillade mig att det var Noah Welch jag såg på isen.
Forward:
Christopher Fish, Linköping Han är högerfattad, har en kraftfull spelstil, kommer från Örebro och har nummer 71 på ryggen. Cristopher Fish påminner mig därför väldigt starkt om en ung Niklas Lihagen, ni vet killen som tragiskt föll ihop i en match i Karlskoga för några år sedan. Nu tror jag Fish kommer att nå betydligt högre än Lihagen gjorde i sin karriär. Jag tycker att Johan Hemlin och LHC-ledningen ska ge honom en chans att växa in i elitseriekostymen. Om inte annat så genom ett lån till en allsvensk klubb nästa säsong. Här kan man ha en riktigt spännande powerforward i vardande.
Forward:
Tobias Törnkvist, Rögle Apropå spännade powerforwards... Tobias Törnkvist var sannerligen en spännande bekantskap. En riktigt bra skridskoåkare med bra skott och en skön attityd. 173 utvisningsminuter i J20 SuperElit antyder snarare att han är en grinig vinnarskalle än en flåbuse. Konkurrensen bland talangerna i Rögle är hård, men jag skulle inte bli förvånad om Törnkvist får smaka mer på A-lagshockey nästa säsong.
Forward:
Elias Edström, Skellefteå Jodå, storebror heter Rasmus och fick sitt genombrott på Skellefteås blålinje innan en jobbig skada stoppade honom från spel i slutspelet. Elias Edström är däremot center och en synnerligen kreativ sådan. Under de två matcher jag såg med Skellefteås J18-lag visade den spelintelligente 16-åringen upp fina playmakeregenskaper och såg väldigt trygg ut med pucken på klubban. Ännu en framtidsman från talangfabriken Skellefteå.
*****
Flödet av videointervjuer från JSM-helgen kommer inte att stanna än på ett par dagar. I pipelinen finns bland annat intervjuer med Roger Rönnberg, U18-landslagets förbundskapten Richard Grönborg, superbloggaren Mr. Madhawk och Detroits scout Håkan Andersson. Håll utkik!
När Anders Östberg lämnade oss på hockeysverige.se för att bli NHL-scout för St. Louis Blues i fjol lämnade han ett tomrum efter sig på sajten. Vi har inte haft mycket till svensk juniorbevakning i hans frånvaro. Den enkla anledningen till det är naturligtvis resurbrist. Vi är fortfarande en liten fisk i ett stort hav och måste hushålla med det lilla vi har.
I morgon och under resten av helgen är det emellertid dags att ge svensk J18- och J20-hockey vad den förtjänar. Under helgen kommer jag att finnas på plats i Frölundaborg för att täcka SM-helgen i Göteborg. Det ska bli ett sant nöje att få grotta ned sig i nästa generation svenska stjärnor och se hur kommande kullar står sig gentemot sina föregångare. Men inte minst blir det min uppgift att vidareförmedla detta till er läsare. Därför dammar jag av videokameran från JVM för att fånga upp reaktionerna och historierna från SM-helgen.
Om du, kära läsare, har förslag på spelare som du gärna skulle vilja se framför intervjumikrofonen och kameran i helgen är det fritt fram att komma med förslag i kommentarsfältet nedan. Se dock till att motivera dina val!
Och om du råkar befinna dig i Göteborg i helgen - se för bövelen till att besöka Frölundaborg. Underhållningen kommer att vara mäktig!
Vi ses där!
Hålltider för JSM-helgen
Fredag 30/3: J18-semifinaler:
13.00 - Skellefteå AIK - Brynäs IF
16.30 Frölunda HC - Rögle BK
