Två spelare unnar man ju verkligen ett VM-guld ikväll.
Dels är det Jevgenij Malkin (hans namn uttalas med ett J i början, och ett G efter V:et, även om folk tycks tro att det är Jevjenij). Han missade båda de ryska VM-gulden 08 och 09, som var de två första ryska gulden sedan 1993, på grund av att han var tvungen att spela Stanley Cup-finaler med Pittschburgh (....) under de två åren.
Malkin spelade VM både 2007 och 2010, som omringade de båda guldsäsongerna.
Samma öde drabbade Aleksej Jemelin, denna sjukt sköna figur som gjorde 7, 4, 3 och 7 poäng i ryska ligan under fyra säsonger för att sedan stå för 27 poäng ifjol helt plötsligt. Helt makalöst. Han hade gjort ett mål på tre säsonger (eller tre på fyra om man så vill) när han plötsligt sköt elva kassar på en säsong.
Han missade också VM 08 och 09 men spelade 07 och 10.
Så det där är ju två spelare som man verkligen unnar att få vara med och ta det här guldet.
Det är ju inte speciellt vanligt att man vinner alla matcher under ett VM när man tar guld. Finland gjorde det inte ifjol, Tjeckien har inte gjort det under något av sina sex VM-guld man tagit senaste 16 åren. Sverige har inte gjort det under sina fem senaste VM-guld. Kanada gjorde det 07 förvisso.
Men ryssarna har en skön förmåga att lyckas med det. Det är typiskt ryskt, helt enkelt. 08 och 09 vann man gulden genom att vinna rubbet. Samma sak gör man om man lyckas vinna idag.
Räknar man bort ryssarnas miserabla VM 2011 (ja, vi kan väl leka med den tanken för skojs skull) så har ryssarna bara förlorat en VM-match på ordinarie tid på sina 52 senaste matcher. Det var finalen mot Tjeckien 2010.
I övrigt har man 44 segrar, ett kryss, fyra OT-segrar och två OT-förluster. Skapligt facit över sex VM-turneringar.
Skulle man räkna Tre Kronors senaste sex turneringar - där man vunnit guldet - har man spelat 56 matcher, vunnit 36, kryssat tolv och förlorat sex.
Den jämförelsen säger en del.
Dels om hur bra Ryssland presterat matchmässigt över dom här sex åren. Men också om att du inte nödvändigtvis vinner guld för att du skiter i att förlora. Ryssarna har ju trots allt bara som bäst (om man vinner idag) plockat guld i hälften av sina sex senaste turneringar (när vi räknar bort 2011) och i det betydligt sämre facit Tre Kronor har på sina sex senaste guldturneringar så har man (inte helt oväntat) vunnit sex guld.
Slutsatsen blir ju ändå nånstans att när Ryssland vinner, så vinner man fan oftast ordentligt. Man gör det på riktigt. Personligen kan jag tycka att man inte ens borde få guld om man förlorar matcher under ett VM. Då borde man bara få silver, och sen kan det utgå lilla silver till den som förlorar finalen.
Det är något IIHF borde införa. Att man måste vara obesegrad för att kunna vinna guld. Det tycker jag borde höra till.
Att ställa in bronsmatchen? Nej nej, det kommer inte på fråga. Ni som såg Kaj Kunnas i TV4-studion direkt på slutsignal igår förstår varför.
Utan bronsfinalen hade han ju inte haft någon som helst anledning att vara glad efter torsken igår. Han var ju glad som om Finland hade vunnit nära på. För brons idag - är lika stort som ett guld var ifjol.
Jodå, visst blev den finska semifinalen precis som man hade förväntat sig. Det blir ju lätt sådär när man redan vunnit VM innan man faktiskt vunnit VM och Finland kan helt enkelt inte vinna lagsporter som går under greppet bollsport utan att slå Sverige i finalen.
Signaturen Malul gjorde mig uppmärksam på det tidigare. Jag har ju själv bara sett till hockeyn, men han uppmärksammade mig på att det gäller överlag.
I hockeyn har man två guld, båda efter finalsegrar mot Sverige. Man har förlorat sex finaler (bara två av dom mot Sverige).
I bandyn har man ett VM-guld, 2004, då slog man Sverige i finalen. Förstås. Sju gånger har man förlorat finaler - varav bara en av dom varit mot Sverige.
I innebandy står man med två guld. Båda efter finalsegrar mot Sverige.
Det är givetvis ingen som helst slump att det är så. Det är inte bara fakta som bara "råkar vara så". Om annat motstånd än Sverige står i finalen för Finland, så infinner sig - från modersmjölken - en lättnad/mättnad som gör att man inte klarar av att ta sig vidare.
Nu i år hade Finland oturen att Sverige åkte ut redan i kvartsfinalen, vilket minskade chanserna att nå finalen eftersom man "redan hade vunnit mot Sverige" därmed.
Det var ju likadant i OS 2010, som ni kanske minns. Sverige åkte i kvarten och sen blev Finland förnedrade i semin mot USA, inte helt olikt hur man blev idag mot Ryssland.
Det var liknande i OS 1998 när Finland själva slog ut Sverige och var sedan inte direkt nära att slå Ryssland i semin.
I VM lyckas ju Sverige nästan alltid nå semifinal. Senast man misslyckades med det var 2000 (när Finland slog ut Sverige), vilket slutade med att Finland sen föll mot Slovakien i semin. När Sverige missade semifinal innan dess (som första gång sedan slutspelssystemet infördes) var 1996, då åkte även Finland ut i kvarten.
Så det är ett ganska tydligt mönster som man i Finland inte borde blunda för.
Vi får nog vänta länge innan vi ser Finland vinna ett VM utan att Sverige står för motståndet i finalen och ger den där lilla, lilla extra tändningen.
Lillebrorskomplexet är en bra grej så länge Sverige står för motståndet. Det blir en förbannelse om Sverige redan försvunnit när allvaret börjar.
Ni hörde ju Kaj Kunnas snack efter matchen var slut, där han som första människa någonsin efter ett nederlag satt och var glad och såg fram emot "bronsfinalen" och att det är den som gäller. Att en seger där vore i nivå med guldet ifjol.
Under Kanada-Slovakien i kvartsfinalen slog det mig. Det här med hur väldigt mycket är "typiskt Kanada". Inte bara saker Kanada gör, utan hur helt vanliga förseelser beskrivs som att det är typiskt Kanada.
Som målen Kanada gjorde igår. Inga snygga mål, utan mer såna där sköna slumpartade mål som - helt otippat - aldrig hade kommit till om "inte någon varit på kassen" eller om "pucken inte slängts in på mål".
Men ändå beskrevs målen som att "det är så typiskt Kanada. Dom vet var målet är beläget, dom vet hur man ska göra. Dom hittar ett sätt att göra mål".
Det där är slentrianvarianten av hur folk som helt enkelt inte vill ge en vidare analys av hur målen gått till. Eller där man helt enkelt vill hitta ord som gör att det låter lite mer dramatiskt än det verkligen är.
I just det skedet av matchen hade Slovakien gjort två mål som hade kunnat beskrivas på exakt samma sätt. De två målen man gjorde som vände matchen var också "typiska Kanadamål". Hur man bara kör och skjuter, eller hur man skjuter från blå och pucken styrs in av någon framför.
Hade Kanada avgjort på det sättet Slovakien gjorde, så hade det varit "typiskt Kanada. Ha en kille framför mål som styr, så gör bara kanadensare... man är illa ute, man hittar ett sätt att vinna... på kanadensiskt vis".
Tjeckien likasamma. Hade det varit Kanada som haft matchen mot Sverige så hade varenda mål varit "ååh, typiskt Kanada. Hittar ett sätt att göra mål. Dom vet var målet är beläget och hittar ett sätt att sätta dit den".
Så här låter det inte bara när Kanada-romantikern Wikegård är i farten. Det är väldigt, väldigt vanligt från alla håll och kanter.
Frågan är om det är något som sker bara i Sverige, eller om man kör samma rejs i Finland, Tjeckien, Ryssland och andra större hockeynationer?
Jag har inte direkt ett facit i ämnet, men min känsla är att säkert 95 procent av alla mål som görs är av typen som skulle beskrivas som "typiskt Kanadamål" om det hade varit Kanada som hade gjort det.
Och visst, det klart många kanadensare har en speciell mentalitet som gör att man ofta står som vinnare. Man är generellt sett bättre än många andra nationaliteter på att bygga lag på ett bra sätt, ta på sig olika roller och verkligen rakt igenom laget känner att "Vi är bäst och tuffast i världen och det vet vi om".
Just det genuina självförtroendet, tävlingsinstinkt av högre skolan redan från barnsben och kaxigheten - eller drygheten som många av er hellre kallar det - har hjälpt Kanada till mycket genom åren. Det är väldigt typiskt Kanada. Målen man gör - not so much.
Där ligger Kanadas storhet. Det genuina självförtroendet över hela ledet i kombination med att man sedan barnsben kan det här med rollspelande och lagbyggande på ett helt annat sätt än andra nationer.
Inte i att man "vet hur man gör mål", "vet var målet är beläget" eller "hittar vägar att göra mål".
Så där kan man - kanske inte helt oväntat - beskriva alla mål. Det är inget som är typiskt Kanada i det.
Men att i svensk media analysera en match där Kanada spelar måste vara det enklaste som finns just av anledningen att det i säkert 25 års tid bara varit att analysera allt med att det är just typiskt Kanada.
- Tacklar någon en stjärna bakifrån in i sargen: "Jo, men det är ju sådär typiskt Kanada. Skrämseltaktik. Bara Kanada som kör med sånt"
- Åker nån runt och käftar med någon: "Sådär typiskt Kanada-trashtalk. Bara dom som kör sånt"
- Gör ett mål oavsett hur det görs: "Ett typiskt Kanadamål. Man hittar en väg att göra mål. Man vet var målet är placerat"
- Kvitterar eller avgör sent i en match: "Typiskt Kanada att vinna så här. Det är i princip bara Kanada som har mentalitet att avgöra matcher när dom står och väger. Man hittar alltid en väg att vinna".
Det sista där är ju inte minst ironiskt med tanke på att Slovakien hittade en väg att vinna med två minuter kvar igår. Finland med nio sekunder kvar. Tjeckien med halvminuten kvar.
ALLA dessutom på vad man brukar benämna som "typiska Kanadamål", trots att det var tre helt olika sorters mål.
Men likförbannat: Hade det varit Kanada som gjort det så hade det varit så typiskt Kanada.
Det är inte bara priserna och Stockholms fel att publiken sviker
Ni som gnäller om publikfiaskot och att det skulle bero på priser och att VM gick i Stockholm och att man måste lägga VM nån annanstans, var som helst, än Stockholm bör tänka om.
När VM var i Sverige senast 2002 hade Tre Kronor under 10 000 på sex av nio matcher i Scandinavium. Man hade en match mot blivande världsmästarna Slovakien där bara 5700 pers kom. Varken Tre Kronors kvartsfinal eller semifinal var fullsatt. Så att Tre Kronor inte drog fullt igår är inget nytt - det hände redan senast VM spelades i Sverige. På en helt annan ort.
Problemet ligger inte bara i Stockholm. Problemet ligger även i avsaknaden av ett utbrett genuint hockeyintresse (idrottsintresse överlag) i landet. Det måste vi försöka komma till insikt med.
Och det går inte lägga ut VM på mindre orter - som huvudort - än Malmö, Göteborg eller Stockholm eftersom huvudarenan måste ta 10 000+ åskådare (om inte IIHF ändrat dom reglerna senaste åren).
Och det hade väl sett en smula pinsamt ut i sig för Sverige som nation om man tog hem ett VM och lade en stor arena som huvudarena och sen valde att lägga alla sina matcher i "en riktig hockeystad" med arenor på flera tusen färre i kapacitet?
Budskapet skulle vara "Vi VET att vi inte kan dra 10k till Stockholm eller Göteborg, så därför kör vi i Jönköping istället där vi åtminstone tror att vi kan dra 7000". Som om man sålt ut Kinnarps Arena med biljettpriser på 1500 SEK.
Och sen skulle man då behöva dra nackdel av att byta arena i slutet och spela de sista matcherna i en annan arena? Det är ju inte rimligt nånstans.
JVM i Dalarna visade väl att även landsorten och erkända hockeystäder har problem att locka folk. Det var ju över 2000 lediga stolar när Sverige spelade semifinal mot Ryssland i Leksand och bara 2000 behagade komma på stormötet mellan USA och Kanada i den andra semifinalen.
Så att skylla på biljettpriser och Stockholm är bara att ta en enkel väg. En väg för att slippa behöva såga det svenska folkets genuina idrotts/hockeyintresse.
Och det kan jag ju förstå. Satan i gatan vad dom hade fått fäkta, dom som är "riktiga tyckare" och inte bara wannabelallande sopor som inte platsar på riktiga jobb, om dom vågat säga sanningen om det genuina svenska idrottsintresset. Eller bristen på det.
För alla vill ju åtminstone tro att dom har det där genuina intresset. Dom enda som inte skulle bli upprörda av ett sånt "påhopp" skulle vara dom som faktiskt sitter med det genuina idrottsintresset. För dom skulle bara nicka instämmande och inse att "Ja, det här stämmer ju. Det vet ju vi som är genuint intresserade".
Jag är mycket imponerad över att Christer Englund, den uppenbart inte alltför smidige förbundsbasen, inte klarade av att svara på några frågor alls utan att göra fel under VM. Så fort han sattes under press gick det åt helvete.
Biljettfiaskot har han ju skött som en gigantisk sopa under hela VM och igår lyckades han avsluta allt med att göra bort sig på frågan om man har förtroende för Pär Mårts genom att svara "Inga kommentarer".
Oavsett vad man har för förtroende för Mårts svarar man, ända fram till han fått sparken, ett simpelt "Vi har fullt förtroende för honom och han har kontrakt i XX år till"
Greppet "inga kommentarer" betyder ju nu för tiden allt annat än just "inga kommentarer". Vilket ju är ganska kul i sig. Att inte riktigt ha koll på det är ju ganska dåligt för en ordförande i ett så stort förbund.
Mårts kommentar på Englunds "inga kommentarer" var: "Det får stå för honom". Som om det skulle behöva stå för nån annan.
Själv ligger jag lågt i kritiken mot Mårts. Det är inte riktigt lika kul att kritisera något när ett misslyckande redan är fullbordat. Jag har ju inte direkt någon åsikt att behöva revidera - vilket alla andra inom hockeymedia har.
Jag har ju aldrig någonsin trott att det skulle bli bättre med Mårts än med den konsekvent orättvist behandlade Bengt-Åke Gustafsson vars tid som förbundskapten väl närmast är att beskriva som en av tidernas främsta i svensk hockey men som allmänt mest målats upp som en riktig jävla sopa (är väl den mest bespottade bakom Hardy?) trots att han tog Sverige till minst semifinal i sex av sex VM-turneringar och vann det enda guldet över de senaste 14 åren och enda OS-guldet över de senaste 18 åren.
Jag har redan tidigare haft åsikter om hur Mårts tog över laget och medvetet strategiskt försökte vinna över media på sin sida genom att närmast anspela på hur fel Bengt-Åke jobbat och hur han minsann skulle jobba annorlunda.
Vi får väl se hur det blir med den biten nu när den första stormen börjat blåsa in. Om den där mysiga, öppna och trevliga fasaden(?) rämnar eller inte. Att döma av hur han hanterat media efter förlusten igår tycker jag inte att han framstår speciellt mycket bättre än Bengt-Åke i pressade situationer.
För första gången sedan 2000 har Finland vunnit VM redan innan semifinalerna spelats. "Tidernas starkaste svenska VM-lag" försvann redan i kvarten och hade det varit Ryssland som åkt mot Tjeckien på liknande sätt i en kvart hade vi inte varit sena att skylla det på den sena tillkomsten av Siomin och Ovetjkin och hur den gjorde att laget blev sämre.
Vi skulle däremot aldrig komma på tanken att klandra en allt annat än bra Nicklas Bäckström för att komma in och misslyckas, trots 17 minuters istid, -2, bara två skott och 6-11 i tekningar som Sveriges klart mest använda tekare i matchen.
Det var givet att han skulle lyfta laget. Ge en perfekt injektion och bidra med en extra dimension. Till skillnad från diviga hemska ryssar som bara sänker allt.
Hur hade man beskrivit Bäckis insats om han hade varit ryss?
* * *
Märkligt agerande det här med förbundet och deras vilja att "ha hela Globen gult" och sen - om jag förstod det hela rätt - inte ens klara av att dela ut gula tröjor till publiken. Att tro att man kan få alla svenskar att gå och köpa gula tröjor för egna pengar är ju idioti. Sånt där sysslar möjligtvis folk i andra länder med. Inte i Sverige.
Hela arrangemanget är ett fiasko och den svenska insatsen är ju förstås inte godkänd alls.
* * *
Pär Mårts försök till förklaring efteråt var intressant. Han tyckte att eftersom man slagit Tjeckien tidigare i turneringen så var det kanske svårt att slå dom igen.
Hur tänkte han där?
* * *
Tre förbundskaptener körde med ackrediteringsbrickan på sig i kvartsfinalmatcherna. Bara en av dom gick vidare till semifinal. Det säger en del.
Däremot snackades det från Värmlands-Dexters håll att Mårts ska ha saknat sin bricka i de två första perioderna. Något jag inte ens reflekterade över. Sen var den på igen i tredje perioden och gav snabb utdelning - för att ändå sluta i misär.
* * *
För att återknyta till det där jag inledde med. Att Finland redan vunnit VM. Det är ju så enkelt att på väldigt många håll har det största finska jublet idag kommit när Tjeckien avgjorde mot Sverige. Inte när Finland avgjorde mot USA.
Finland är i semi. Sverige är utslagna. I Finlands värld betyder det att VM redan är vunnet. Eftersom det handlar om att komma före Sverige snarare än något annat.
Det innebär förstås också självklart att Ryssland kommer slå Finland i semin, men att det inte spelar någon roll för finsk del.
För vad är väl ett "Ha, vi vann guld 2012!" mot ett "Mohaha, och hur gick det för Sverige då 2012 då?"?
Skadeglädje är den enda sanna glädjen säger en del.
Mestadels folk som aldrig varit med och fött barn. Eller vunnit något annat än sten, sax, påse.
* * *
Petr Nedved har väntat 18 år på att få att få slå ut Sverige i ett mästerskap. Det är en jävla tid att vänta. Snyggt sätt också. Torska en OS-final med Kanada - ta "revansch" i en kvartsfinal med Tjeckien.
Men den där "revanschen" betyder ju givetvis inte ett skit om han inte står där med en guldmedalj på söndag.
Nånstans misstänker jag att han bara står där med ett silver. Igen.
För Ryssland har ju tilldelats den där typiskt svenskt gräddfilen nu. Den som Tre Kronor nästan alltid får när man vinner guld. Där de bättre lagen (USA, Kanada och Tre Kronor i det här fallet) slås ut utan att man själva behöver ställas mot dom.
Finland må ha vunnit VM. Men det blir Ryssland som tar hem guldet.
En heldag med hockey idag. På 17 maj, Norges nationaldag. Ironiskt på något sätt, eftersom hockey ännu inte är en jättesport i Norge, men som väl sakta men säkert börjat att växa de senaste 10-15 åren.
Verdens Gang, en av de största norska tidningarna (man har väl tyvärr passerats av Aftenposten i storlek - eventuellt), toppar startsidan med att det blir en hockeyfest idag, exempelvis.
Dessutom har man en stor artikel om Patrick Thoresen där jag själv tillför diverse expertcitat.
Det är ett bra steg på rätt väg för hockeyn i Norge. Det och framgångarna man börjat få nu med en andra kvartsfinal i rad och dessutom genom att bjuda på ett bra spel rakt igenom hela gruppspelet.
Men gjorde flest mål i Globengruppspelet (näst flest totalt i turneringen, bara Kanada före) och faktumet att man hade fyra mål fler än Sverige, sju fler än Ryssland och nio fler än Tjeckien går inte enbart att bortförklara med ett simpelt "jo, men Tyskland la sig ju ner och dog".
Norge har dessutom spelat relativt jämna matcher mot alla de tre "stora" från sin grupp. Tvåmålsförluster mot Ryssland och Sverige och poäng mot Tjeckien.
Det visar väl egentligen att fjolårets straffseger man tog mot Sverige nog kanske inte direkt var en så stor tillfällighet som man trodde då. Den här norska mixen man har nu är helt enkelt ganska okej.
Och då saknar man ändå Mats Zuccarello. Ifjol, när man också var i kvarten och slog Sverige i gruppspelet, saknade man också Zuccarello - OCH Patrick Thoresen, som valde att tacka nej till fjolårets VM-turnering efter en lång säsong utan familjen i Ufa.
Norrmännen har ofta haft det bra ställt på anfallssidan. Där har man en bra bredd och står ofta med spelare av elitserieklass rakt över. Backsidan har sällan haft speciellt bra bredd och det är väl nånstans där jag ser den stora norska akilleshälen. Man tvingas gå stenhårt på killar som Trygg, Tollefsen och Holös i matcherna.
Holös har snittat 27 minuter per match i gruppspelet. Tollefsen 24. Mats Trygg 23. Det klart att man hade önskat att ha en starkare bredd på backsidan.
På målvaktssidan har man gott ställt, på riktigt, numera. Man har förvisso sällan torskat på grund av dåligt målvaktsspel tidigare i landslagssammanhang. Varken när man spelat med Pål Grotnes, Robert Schistad eller Jim Marthinsen.
Men det nya gänget man har känns på en annan nivå. Lars Haugen gör sin andra starka VM-turnering i rad och där bakom väntar Lars Volden, som fortfarande är junior och har alla förutsättningar att bli en målvakt av riktigt bra snitt.
Steffen Söberg, ännu ett jättelöfte, finns där bakom. Men det höjs väl en del frågetecken runt killen efter hans fjolårssäsong där han stack till Kanada och bara drog hem igen. Men potentialen finns.
Den dagen Norge får fram fler backar av god klass blir man definitivt en nation att räkna med. Troligen inte som världsmästare, kanske inte ens som finalister. Men ett lag som mer ofta än sällan når kvartsfinal och kanske då och då tar sig förbi även den.
De senaste årens framgångar i VM och tillhörande hajp i norsk media kommer säkerligen göra sitt i jakten på att bredda sporten. Framgång föder framgång och det är ingen myt.
Om man slår Ryssland i eftermiddag? Det tvivlar jag på, men skulle ändå inte bli speciellt chockad om man lyckades kriga sig till ett frustrerat Ryssland. Logiskt sett vinner ryssarna med runt tre mål och jag utesluter faktiskt inte ens att det blir en rysk överkörning.
Nånstans är ändå känslan att man har större skrällchans än folk anar, vilket gör att spektrat över hur den här matchen ska sluta är ganska brett. Allt från uddamålsvinst till Norge och upp till runt 8-1 till Ryssland känns som "det var ju det jag tänkte"-resultat.
Det är inte ofta man ställs inför den sortens matcher. Där känslan är att vad det än blir, så kommer man inte bli helt förvånad.
1h30min kvar till det är dags att bänka sig för fyra raka kvartsfinaler. Detta kan ju dessutom bli det sista jag skriver om Norge i turneringen. Bra läge att passa på därmed. Mina texter blir bara större och större i Norge och jag får ju fler Facebook-gillaklick på det jag skriver om Norge, än det jag skriver om annat.
Men det är väl svårt att bli profet i sitt eget hemland, som folk säger. Forsberg, Sundin, Ingemar Johansson, Jan-Owe Waldner och många andra har ju haft samma problem. Ingen älskar dom här i Sverige.
En sak som jag kommit att fundera på senaste tiden är en ledarstil kan uppfattas så olika beroende på hur bra det råkar gå för laget.
Ta handbollens Bengt Johansson, exempelvis. När hans ledarstil ska förklaras säger man ju alltid att han var så grymt bra för att "han lät spelarna köra själva" och "han överlät allt ansvar till spelarna".
Och det minns man ju från många av landskamperna under den tiden. Han tog ju inte ens tag i det under timeouterna. Det var ju spelarna som fick stå och dividera allt som oftast. Han själv stod mest bara och nickade lite instämmande bredvid och fick.
Jag har tänkt vidare på den under Ronnie Johanssons VM-guldartiklar här också. Inte minst om hur Johan Tornberg säger att Kent Forsberg under VM 1998 knappt gjorde något alls för att styra laget. Att han vågade lämna över allt ansvar på spelarna och aldrig hade några längre genomgångar om hur det skulle spelas.
Om hur det beskrivs i båda dessa fall som en positiv sak just bara för att man vunnit saker. Då har det varit tränarens positiva egenskap och det absolut bästa med tränaren, att man jobbade just så.
Utlåtandet låter ungefär likadant, fast i negativ mening, när det går uselt för coacher. Då är coacher med exakt samma ledarfilosofi som hyllas ibland en nonchalant, arrogant och obrydd ledarstil.
Trots att allt i grund och botten bara handlar om hur bra spelarna som ledarstilen man använder sig av funkar att jobba med att styra lagen själva hyllas du alltså för din "fria ledarstil" i det ena läget medan du sågas för exakt samma sak i det andra läget.
Lite som att "ååh vad bra han var. Han lät oss spelare lösa allt själva och ta eget ansvar" i ena läget och "ååh, nej fan, en dryg jävel var han. Tog inga egna beslut, utan lät oss spelare lösa allt själva. Hemsk coach, den sämsta jag haft".
Dvs att det som skiljer en icke-aktiv coach från att vara grymt bra eller värdelös, är huruvida spelarna han ger ansvaret till är bra nog att vinna eller inte.
Vilket väl kanske inte är en direkt nyhet i en resultatbaserad bransch. Men icke desto mindre notabelt.
Men detta betyder ju att det hade varit fullt möjligt för mig att faktiskt vara en framgångsrik coach. Det enda som behövs är ett bra lag med bra ledare och sen skulle jag bli den där "Han var grymt skön alltså, han vågade ge oss spelare förtroendet att jävla bara köra och det hade varit konstigt annars eftersom vi hade ledartyper i laget redan".
Tre VM-guld ett Brunflo till Allsvenskan senare skulle jag kanske nämnas som "en av Sveriges bästa coacher genom tiderna".
Visst är det fascinerande hur enkelt det kan vara?
Kronwall och hans episka tacklingar har nått Sverige. Det skapade en viss kalabalik i svensk media när han väl satte in en patenterad tackling och många tydligen hade problem med hur man skulle välja att använda begreppet "Kronwalled".
Lasse Granqvist körde med "det är därför han kallas Kronwalled" och han startade väl nånstans hela den där felsägartrenden.
Aftonbladet fortsatte med "Sänkt av Kronwalled" och "Åkte in i Kronwalled", och det blir ju liksom inte riktigt rätt. Det blir lite som att Lennart Swahn skulle komma in under Blåsnings-eran och sagt "DU HAR BLIVIT UTSATT AV EN BLÅSNINGEN!"
Men vi blir nog bättre på att använda begreppet korrekt vad det lider. Det handlar ju trots allt bara om att förstå vad det är för något, vad det står för och vilken ordkategori det tillhör.
Och ja, en relevant fråga här är ju verkligen om jag inte kan göra annat än att gnälla. Men jag ser det inte som gnäll, jag ser det mer som undervisning.
Patrick Thoresen har gillar det här nya upplägget i VM. Det där med två grupper och sju gruppspelsmatcher. Det har nämligen gett honom 16 börspoäng och ledning i poängbörsen efter gruppspelet (om inget oväntat händer resten av dagen).
Han har gjort tio poäng på de två senaste matcherna, vilket är helt sanslöst.
Men hans 16 poäng är så mycket mer än så. För att försöka illustrera det hela på bästa sätt gör jag så här:
Skulle man ta alla svenska NHL-stjärnor som funnits genom åren. Peter Forsberg, Mats Sundin, Daniel Alfredsson, Henrik Zetterberg, Markus Näslund, Kenta Nilsson, Håkan Loob, Patrik Sundström, Bengt-Åke Gustafsson och alla andra som jag valt bort att nämna... frågat dom hur många poäng dom gjort i ett och samma VM, så skulle ingen av dom - om dom höll sig till fakta - kunna säga "fler än den där jävla Patrick Thoresen iallafall!!"
Ingen svensk VM-spelare överhuvudtaget har passerat 16+ de senaste 37 åren. Bara en sån sak. Det säger en del om Thoresens prestation så här långt i VM. För han är ju inte färdig än. Han har ju en kvartsfinal mot Ryssland eller Sverige att spela också. Och kanske mer därtill.
Johan Davidsson sköt 14 poäng 2007, Mats Sundin gjorde det samma 1994 och Kenta Nilsson i Globen-VM 1989. Det är det bästa som mäktats med sedan Rolf Edberg sköt 15 poäng i VM 1978.
Det finns bara fem svenskar som skjutit 16+ poäng (för Sverige, alltså... för att undvika missförstånd... det finns ju en gammal tjeckoslovak som gjort bra ifrån sig i VM och sedan flyttade till Sverige efter avslutad karriär och blev svensk medborgare) i samma turnering i VM-sammanhang. Nisse Nilsson och Mats Åhlberg har gjort det två gånger vardera (17 en gång, 16 en gång).
Tord Lundström, Ulf Sterner och Sura-Pelle har gjort 16 poäng.
Men allt detta hände alltså för 37 eller fler år sedan. Senaste svenskarna som sköt 16+ var Mats Åhlberg och Tord Lundström 1975.
Vi får väl se om det finns anledning att återkomma i ämnet senare, utan att blanda in den norske giganten i det hela. Loui Eriksson och Henrik Zetterberg står på tio poäng och har, förhoppningsvis, fyra matcher kvar att spela.
Äh, ju mer jag ser folk vara kritiska mot Ovetjkins och Siomins intåg i den ryska spelartruppen desto mer tror jag nog kanske att det går vägen ändå.
I normala fall när Ovetjkin eller andra superstjärnor kommer in i den ryska truppen går folk igång om vilken superlag det blir och hur omöjliga man bli vara att stoppa. Så har det låtit år ut och år in och sen har det oftast slutat med antiklimax, även om man nu vann VM 2008 med Ovetjkin, Siomin, Kovaltjuk och så vidare så var det ju en inte minst ruggigt krampaktig Kovaltjuk vi såg i den VM-turneringen - hela vägen fram till matchens sista åtta minuter.
Nu kanske minns matchen? Finalen mot Kanada som Kanada ledde med 4-2 inför slutrundan. Aleksej Teresjtjenko reducerade med elva kvar och sen sköt Kovaltjuk 4-4 med fem kvar och avgjorde sedan i fyra mot tre tidigt i förlängningen när Rick Nash skickat en puck över sargen.
Innan 4-4-kvitteringen hade Kovaltjuk inte gjort ett enda mål i turneringen. Men ändå haft sina 18-22 minuter per match bortsett från de två matcher han drog på sig matchstraff.
Faktumet att det nästan alltid finns en ganska kraftigt underpresterande superstjärna när många av dem är på plats gör ju att folk börjat utgå från att det kommer hända igen. Numera är det närmast ingen som tror att Ryssland kommer lyckas, att laget snarare blir sämre än bättre.
Kanske är det den biten som gör att det funkar den här gången.
Ovetjkin och Siomin går in med Pasja Datsiuk i andrakedjan. Datsiuk har inte fått poängplockandet att flyta under turneringen han heller och hans kedjekamrater Kuznetsov och Kuljomin har inte heller rakt igenom sett bra ut (även om Kuznetsov fått med sig poäng nog att vara fjärde bäst i Ryssland).
Så jag röstar nog, trots allt, om att det blir en rysk succé.
Det är en smart strategi också eftersom jag kört ett par vändor om hur bra det är att Malkin får vara lite mer ensam kung. Då har jag säkrat upp båda vägarna och vänt kappan åt alla håll redan innan blåsten kommit.
Det är åtminstone så man kan se på det om man bara läser slutsatsen av allt jag skriver, och skippar innehållet som helhet.
Ovechkin, Semin och Backstrom kommer till VM. Eller för er som förstör annat än den engelska stavningen som många kräver: Ovetjkin, Siomin och Bäckström kommer till VM.
Sen var det ju detta också:
Anssi Salmela jävla bara öser och lär väl ha spelat klart för den här VM-turneringen, får man förmoda.
Joey Barton jävla bara kör mot Manchester City.
Sen var det ju hela den där vändningen då. Bra manus. Och begreppet "man kan inte köpa till sig framgång/titlar" får sig väl emellanåt en viss smäll och går lite grann åt mythållet.
* * *
Och sen gick Roger Federer och vände 0-1 i set till 7-5, 7-5 i de två följande seten och blev ny världstvåa i tennisen för första gången sedan mars ifjol.
Och Nadal är utanför topp-2 i världen för första gången sedan våren 2010 så han hade ett par månader som 3-4:a på grund av skador, vilket även gjorde att han hade ett par veckor som trea sensommaren 2009. I övrigt har Nadde varit etta eller tvåa sedan sommaren 2005.
Bara en sån sak.
* * *
Att Aleksandr Ovetjkin varit poänglös i fem matcher i VM förra året kan ni alla utläsa på EP. Det ni inte lika väl kan utläsa är att han var poänglös i de tre sista matcherna (kvart, siomi och final) i Tysklands-VM året innan och således har åtta raka VM-matcher utan poäng.
Ett rätt mäktigt facit, fast åt fel håll.
(klippen som ligger i inlägget kan tänkas komma att försvinna och bli icke spelbara vad det lider)
Capitals utslagna. Det lär betyda Nicklas Bäckström till ett guldjagande Sverige. Klart att en skadefri Bäckis inte tackar nej till att komma och kliva rakt in i kvarten, även om det nu inte är speciellt mycket till hemma-VM det blir för honom med bara en match på svensk mark. Men vafan, det klart han kommer.
Lika klart är det väl - tyvärr kanske - att Aleksandr Ovetjkin dyker upp i Ryssland om man bara ringer till honom och ber honom komma.
Man sitter ju i en knivig sits hos ryssarna. Man vet ju mycket väl att laget riskerar att bli sämre med Ovetjkin i laget, hur konstigt nu det kan låta. Man vet lika väl att han faktiskt komma om man vill att han ska komma. Problemet är ju också att man inte direkt kan skita i att kalla in honom heller eftersom det så tydligt sänder signalen att dom helt plötsligt inte vill ha killen i laget. Sånt där jobbar inte bra mot framtiden - om man vill ha honom i landslaget i en framtid, vill säga.
Jag har sett både Andrej Markov och Aleksej Kovaljov sura ihop rätt bra för att man inte ansetts värdiga att ringa in vid tidigare tillfällen. Det brukar sällan bli så speciellt muntra miner.
Faktumet att ryssarna har två platser öppna i sin VM-trupp indikerar ju med all tydlighet att man väntar på NHL-folk. Ovetjkin är givetvis ett av namnen man kommer beordra att sätta sig på ett plan och komma. Om den andre är Aleksandr Siomin eller sköne backen Dmitrij Orlov vet jag däremot inte.
Orlov har ju inte spelat matcher på en månad i och med att han inte lira alls under slutspelet.
Frågan är bara hur värt det är att plocka med Ovetjkin. Att Malkin numera är den bättre spelaren av de två råder det ju inget tvivel om, men när det kommer till hierarkisk status vetefan om det inte är Ovetklin som går före och därmed kanske, kanske tar lite för mycket plats och snarare tar energi från Malkin än att ge honom energi.
Vi vet ju hur bra Malkin faktiskt hade kunnat göra Ovetjkin om Ovetjkin klarade av att ta på sig rollen som Malkins undersåte istället för att det ska behöva vara tvärtom. Men jag har svårt att se Ovetjkin acceptera en roll en roll som lite mer renodlad snajper och låta Malkin jobba med pucken snarare än att Ovetjkin ska försöka göra det mesta själv.
Men har vi riktig tur har fyra raka säsongers poängsänkningar gjort sitt. Kanske har han kommit till en punkt där han inser att han inte är störst längre, men att det nog vore en bra grej - om inte annat inför OS om två år - om han och Malkin hade kunnat hitta ett fungerande samarbete. Det hade ju, om Ovetjkin inte dalar ännu mer, kunnat bli ett fungerande samarbete i nära på Gretzky-Lemieux-klass från Canada Cup 1987.
För det vore ju trist om det blev "som vanligt" och båda tog ut varandra istället för att komplettera varandra.
* * *
Folk på sociala medier var upprörda över att TV4 påstod att Erik Karlssons mål igår sköts i 181 km/h. Folk hävdade att eftersom Chara skjuter 175 km/h på Skills Competition så kunde det omöjligt stämma.
Jag påstår absolut inte att TV4:s siffror stämmer, men vad folk helt tycktes ha missat är att Chara skjuter på en stilla puck medan Karlsson sköt på puck i rörelse. En passning. Det klart att det ökar hastigheten.
Om det ger 181 km/h eller inte har jag ingen aning om. Men förutsättningarna mellan det här skottet och det man gör på Skills Competition skiljer sig en hel del.
Richard Gynge hamnar i Dynamo Moskva, av alla KHL-lag. Det kanske är den sämsta klubben av alla för honom att hamna i. Laget har en defensiv taktik anförda av Olegs Znaroks (trots att han var allt annat än en defensiv gnuggare som spelare) och jag har svårt att se Gynge gå in i den där mixen.
Gynge är ju knappast scoutad på ett sätt som gör att Dynamo ansett att "det här killen har något utöver alla sina mål som vi kommer ha grymt stor nytta av". Han känns ju snarare värvad för att han varit skyttekung i en stark europeisk liga och därmed ska kunna bidra till att ösa in mål - i en bättre liga men med ett lag vars offensiva vilja inte är speciellt stort.
Gynge gjorde mål i tre av sina 28 sista matcher han gjorde för AIK. Han gjorde tolv av sina 28 mål mot lagen som hamnade i Kvalserien. Fyra ytterligare mål mot lagen som hamnade i Ingenmansland.
Jag vet inte hur redo han är för KHL i sig, och framförallt inte ett defensivt spelande lag. Däremot förstår jag ju att han kör ett varv där. Jag förstår att han tar chansen när han får den. Det går inte att tacka nej.
Gynge gör helt rätt. Men jag skulle förvånas väldigt, väldigt mycket om han spelar klart sitt tvåårskontrakt med klubben. Ja, jag spår nog att han inte spelar ut det första året ens.
I nuläget finns det ju inte ens någon skön landsman eller liknande till honom, vilket knappast heller blir helt optimalt när man gör sitt första år utomlands överhuvudtaget och i Ryssland i synnerhet.
Och nej, jag hade absolut inte klarat mig bättre själv. Om nu någon kände för att inflika något om det.
Åååhåhååå, vilken skön match det blev. Ryssland-Sverige. VM:s skönaste match på, ja jag vet inte hur länge.
Spelmässigt var den grymt underhållande. Dramaturgiskt var den också trivsam med den ryska vändningen och sen det långa svenska PP-spelet vid 3-5-underläge. Men mest av allt i värdeväg var ju förstås Aleksej Jemelin. Han - och domarna med honom - skapade ju hela det där "extra allt" till den här matchen.
Killen borde ju skickats av för matchen redan i första perioden efter spearingen på Johan Franzén. Redan där tappade ju domarparet matchen och sen rullade det ju på när Jemelin jobbade in lite filmningar i andra perioden och blev hela Sveriges stora anti-älskling och som vore det inte nöd med det gav ju den ena filmningen 2-3-reduceringen och sen skickade han själv in 3-3.
Hur går det ens regissera en superskurk i en film på ett bättre sätt än sådär? Att han undviker ett givet matchstraff, sen filmar som en fotbollspelare som ger mål - och dessutom själv slår in kvitteringen till 3-3?
Det är ju sånt där man bara älskar att hata och det går ju inte göra det på ett mycket mer tydligt och perfekt sätt än sådär. Sociala medier exploderade i Jemelin-hat redan efter spearingen, sen fortsatte det vid filmningarna och sen går han på det in och kvitterar.
Och det blev ju inte sämre av att Lee Gorens lagkamrat Oscar Möller satt och var med i Twitterstormen mot Jemelin med ett:
"Haha seriöst? Är du hockeyspelare filmar du inte, punkt slut. #mes"
Det adderade ju en extra dimension till det hela.
* * *
Nu vann ju visserligen "the bad guy", men precis som när Lord Vader och hans gäng vann "The Empire Strikes Back" så kommer det ju kanske en uppföljare till den här fajten. Jag vet inte exakt hur semifinalspelet spelas och om det är möjligt att Lag 1-2 i Globen-gruppen möts i semin, eller om det är först i en eventuell final man kan mötas, men vilket det än må vara känns det inte alls orimligt att vi får en match till lagen emellan.
Vi får hoppas. Den här fajten förtjänar en uppföljare. Synd bara att den kommer spelas i Finland isåfall.
* * *
Jevgenij Malkin. Jag var inne på det redan innan turneringen att jag trodde att det passade rätt bra för han - och Ryssland - att "bara" han och Pavel Datsiuk kom loss av de ryska NHL-stjärnorna och att man slapp få in Ovejtkin och Kovaltjuk.
Att det skulle ge Malkin lite mer ensam roll som superstar (eftersom Datsiuk sällan drar energi från andra på ett sätt som Ovetjkin och Kovaltjuk gör), med så mycket istid han vill ha och det förtroende han behöver.
Med Kovaltjuk och Ovetjkin tillsammans med Malkin har det ofta kunnat bli lite så att alla tar ut varandra och att ingen blir riktigt sådär bra som dom kan vara.
Hittills i VM har Malkin varit i närheten av så bra som han kan vara. Så bra som han vill vara. Och det är knappast en tillfällighet.
Mathias Tjärnqvist tillbaka i den klubben han lämnade för tre år sedan för att "han ville vinna något". Han hånades ju ganska bra för det där eftersom han valde ett Djurgården som inte direkt kändes många klasser bättre än Rögle och det bubblade ju upp små, små nya hån när han faktiskt åkte ut med Dif i våras.
Men faktum är ju att han åtminstone sköt upp det där utåkandet i tre år åtminstone. Initialt var ju hans klubbyte tämligen rätt. Rögle, som han lämnade, åkte ur och Dif som han kom till spelade en superjämn SM-final mot HV71.
Han vann förvisso ingenting, men det är det inte speciellt många som gör under en säsong och det är väl att på något sätt betrakta som ett vinnande byte att gå från laget som åker ur till laget som torskar SM-finalen.
Garven han fick när han lämnade Rögle med "jag vill vinna något" och hamnade i Djurgården hördes lång väg. Att ens vara i final var svar på tal nog. Det var det ingen som räknat med.
Men nu är han tillbaka igen. Tyvärr blir ju hans uttalande från tre år tillbaka något som indirekt biter honom i arslet nu. Dif valde han ju "för att han ville vinna något". Då hade han en drivkraft. Nu saknar han väl därmed drivkraft då, kan man tolka det som. Även om han nu försöker jobba in en annan förklaring till hans byte av RBK till Dif, att det var för tufft att byta en storstad mot Ängelholm och därför var tvungen att flytta till Stockholm.
Det är en fullt gångbar förklaring. Jag hade köpt den om han hade förklarat den så redan för tre år sedan när han valde "jag vill vinna något" istället. Hade han kört med storstadsargumentet där och då istället hade väl kanske långt ifrån alla köpt det, men det hade åtminstone varit hans officiella ståndpunkt.
Nu jobbar han med att det är klubben i hans hjärta. Jag är till och med förvånad över att Rögle valde att plocka in Tjärnqvist. Han var inte överdrivet bra senast han var där, han har en dålig säsong i Djurgården bakom sig och Rögle har knappast så många anfallsplatser att fylla att det inte kändes som att man var i behov av att fylla de kvarvarande platserna med absolut spets.
Nu står man med tretton anfallare under kontrakt och har fortfarande inte en enda tydlig spetsspelare på elitserienivå, även om man har ett par killar som visat tillräckligt god allsvensk nivå för att kunna kliva in och leverera i Elitserien.
Men de där tydliga, givna spetskillarna som närmast är givna att göra 25-30+ poäng saknar man fortfarande. Därför känns det lite oväntat att man inte gick en annan väg än Tjärnqvist nu.
Men precis som Timrå tycks Rögle benägna att satsa på allt annat än en anfallsuppsättning med givna 25-30+ poängplockare och kallt räkna med att LAGET blir bra nog ändå. Att sammanhållningen blir skön och på det sättet genererar i flera killar dom gör tillräckligt med mål och poäng för att det ska räcka ändå.
Lite samma stuk som tog AIK till slutspel 2011 när man bara hade två spelare över 25 poäng, varav den ena värvades in under säsongen.
Sen det här med att Tjärnqvist påstår sig varit klar för Rögle i en månads tid och skulle kört även om man hamnat i Allsvenskan, eftersom hans hjärta är i klubben samtidigt som han - uppenbarligen - gått runt och väntat in bättre anbud under den här månaden säger väl också en del om ambitionen. Det luktar ju lite väl mycket "Jaja, vafan... om ingen annan vill ha mig och betala bra för det så får jag väl köra på det som vill ha mig då, nu orkar jag inte vänta längre".
Jag vet inte, jag. Hade jag låt säga haft en tjej som sa till mig att "Du, vi ska bli ihop du och jag... kan du bara vänta lite medan jag sonderar terrängen efter nån snyggare och rikare? Jag älskar ju dig, men... ja, du vet... rikare och snyggare är ju rikare och snyggare".
Att hon sen skulle komma hem och sagt "detta har ju varit klart i en månads tid, jag hade kommit även om du inte flyttat från lådorna på Åhléns baksida och in i den här lägenheten. Det är ju dig jag älskar".
Det är en del med vissa uttalanden som inte alltid går ihop med varandra. Speciellt om man är angelägen att alltid försöka säga rätt ord snarare än att just bara låta hjärtat säga hur det verkligen är.
Inte för att jag betvivlar att Tjärnqvist har sitt hjärta i Rögle. Faktumet att han valde Rögle när han kom hem från NHL indikerar definitivt att det är så. Däremot finns det ju olika grader av hjärta och det vore väl synd att påstå att när Mathias Tjärnqvist säger hjärta, så betyder det kanske inte fullt ut samma sak som när Kenny Jönsson säger samma ord.
Eller så kanske man ska tolka "Rögle var enda alternativet" på ett annat sätt än man tror?
* * *
Julius Hudacek till Frölunda. Jag gillar den framfusigheten att man trots kontrakt med både Andersen och Hellberg väljer att ta det säkra före det osäkra och försäkrar laget eftersom båda två riskerar att hamna på NHL-kontrakt.
Både Carolina och Nashville är ju dessutom i lägen där lagets farmarlagsmålvakter har utgående kontrakt rakt av, vilket gör att jag förstår Frölundas osäkerhet i frågan.
Läget har helt enkelt varit ganska likt Black Jack för Frölunda, kan man tycka. Men frågan är ju om klubben verkligen inte vet mer än man utger sig för att göra.
Någon form av indikation borde man ändå ha fått innan man valde att göra som man gjorde. Vi snackar ju trots allt om en klubb som inte längre har den där starka ekonomin.
För 2-3 år sedan hade jag ju inte tvivlat över att Frölunda gjort så här "bara för att man kan". Idag är jag lite mer skeptisk.
Jag tror helt enkelt att man redan nu vet att man inte kommer ha kvar både Andersen och Hellberg.
Jon Häggqvist, den superskarpe reportern på Allehanda i Örnsköldsvik, twittrade ut en länk till norska landslagets VM-mediaguide.
Han undrade, och förmodligen många med honom, hur man tänkte med bilderna man tagit. Vadan det där luffartemat kom ifrån och hur man insåg att om man slängde in Christian Söderström i mixen så skulle han kännas som en i gänget utan att man skulle blinka.
Jag tycker att bilderna får en rätt skön känsla trots allt. Det är om inte annat ett annorlunda grepp och därmed också kul.
Det som slår mig mest är hur Ole-Kristian Tollefsen knappt ens lyckas se sliten ut i det här formatet. Han har lite luffarskägg, han har smuts över hela ansiktet och halsen... han har en näsa som skulle gjort Paolo Roberto grön av avund... men likförjävlabannat är han så här jävla snygg. Helt sjukt!
Man fortsätter fascineras över det här med VM och dess publiksiffror. När förbundet höll sin presskonferens angående biljetterna var Peter Forsberg ganska tydlig i att 10 000 var vad man hade som kapacitet i Globen.
Han sa att det var så många "säljbara" biljetter som fanns och att Helsingfors hade 7 000. Han fick frågan hur det kunde redovisas över 12 000 på Finlands match isåfall och fattade ingenting och hänvisade till "loger" och förstod nog att han inte riktigt visste vad han snackade om, men ville ändå åtminstone låtsas att verka påläst.
Han fick då frågan vilken som är den korrekta maxpubliken i Globen, om det var 10 000 (som då ansågs vara den svenska motsvarigheten till den finska 7 000-siffran) eller om det var 10 000 plus diverse annat. Han förklarade att det var 10 000 som var max.
Igår redovisade man 11 500 som publiksiffra och ingen verkade förstå riktigt vad det var frågan om. Men det är väl lite så det ska vara den här VM-turneringen.
Som sig bör tar det ända fram till att man själv drabbas för att man ska förstå att någon regel nog fan är absurd och måste ändras.
Nu senast är det Tre Kronor som tycker att det är jättemärkligt att man inte får ersätta skadade spelare och gnäller om det först när man får skador istället för att göra det i förväg och se till att få en ändring på reglerna.
Tommy Boustedt är jätteupprörd i en intervju med Aftonbladet. Christer Englund, den på många sätt inte speciellt skicklige förbundsordföranden, ser däremot ett problem med att man skulle tillåta att just skadade spelare får ersättas.
"Vem avgör när en spelare är skadad, lagdoktorn eller internationella förbundet? Man måste ha ett regelverk som visar att den som byts ut verkligen är skadad"
Det var precis det jag tänkte också. Att det finns ju vissa möjligheter att spelare plötsligt är sådär "NHL-spelare-tillfrågas-om-VM-spel"-skadad. Det vill säga att han mycket väl kan spela, men att man gemensamt kommer fram till att han ändå inte kan spela och därmed skulle man kunna byta ut en helt formsvag spelare mot en NHL-spelare som man precis råkat få tillgänglig.
En parallell, om än lite långsökt, är ju när Elitseriehockeyn hade fler folk som tvingades avsluta karriärerna i förtid än någonsin före - och någonsin efter - under de fåtal år man hade en superförsäkrning som gav spelarna samma lön fram till dom fyllde 40 om dom var tvungna att avsluta karriären med en skada.
Aldrig blev så många spelare så skadade att man tvingades sluta då. Och det tror fan det. Är man 34-35 år och inser att man inte kommer hålla mer än något enstaka år till så klart att man tar chansen att få fem årslöner till för att göra ingenting, trots att man nog egentligen hade kunnat harva på en säsong till eller två.
Mot Danmark hade ju Tre Kronor trots allt sex backar och tolv forwards. Där blev man av med en forward och man har två platser öppna för fler spelare att stoppa in i truppen.
Jag förstår inte problemet. Ännu. När två spelare till (plus Jonathan Ericsson) tvingas avsluta VM-turneringen förstår jag om man börjar tycka att det är lite segt.
Men för fan, kom igen nu, det finns utrymme för fem skador (om dom är fördelade på rätt sätt) för att man ändå ska kunna spela med tre backpar och fyra kedjor.
I ett JVM har man det ännu värre. Där får man bara anmäla 20 utespelare och får inte ersätta skadade spelare. I VM är det trots allt 22 utespelare det handlar om. Att sen Sverige "vill vänta" med att anmäla sina två sista namn för att se vad man kan tänkas få ledigt är ju en annan femma.
Det är när man ser att Jante skrivit ett blogginlägg och dessutom har ytterligare ett som dyker upp ikväll, och man själv för andra dagen i rad är helt tom som man inser att man nog har en bit kvar till någon sorts form överhuvudtaget.
Men visst är det kul det här med Jonas Brodin? Som inte har gjort ett enda mål i Elitserien eller ett enda mål i någon av de tre JVM-turneringar han spelat, men ändå står där med fyra slutspelsmål och ett VM-mål på sitt CV?
Annars sitter jag mest och funderar över vilken Jesper Jensen det är Sibner har skrivit om i både matchtext och blogginlägg.
Är det Röglebacken eller är det Karlskronaförvärvet?
Jag skulle lägga min röst på Röglekillen. Han var -3 och sämst i den kategorin i Danmark igår. Han borde känt att det var pissirriterande på ett annat sätt än killen som aldrig mer vill våk alåun.
Ja, det blev ju rätt bra av det här ändå till slut. Jag tänkte väl att det skulle bli så. Man inleder med att inte ha ett skit att komma med, men när man är prisbelönt så slutar det ändå med att man får ur sig ett mästerverk bara man börjar köra.
Mästerverk, förresten. Det får mig att tänka på den elitspelare som twittrade om "träningsverk".
Det är en skön felskrivning på det sätt att man ju givetvis vet precis vad han menar, men att det ändå blir en helt annan betydelse.
Söker man på träningsverk på Google så ser man att det redan finns en del sköningar som döpt upp sina gym till just "Träningsverket".
Smart. Inga hockeyspelare som ligger bakom det där inte.
Jag har ältat det här gång på gång förr, men har aldrig gjort det sedan jag utsågs till 2012 års bästa hockeybloggare, med allt vad det innebär i nya mängder besökare och så vidare (vem försöker jag lura? Jag ältar det ju bara för att jag är en sån person och för att jag gärna vill försöka ta bort grepp som rättvist/orättvist/välförtjänt/oförtjänt från idrottens värld eftersom det helt enkelt är fel och någon måste ju ta striden - varför inte den prisbelönte - och ödmjuke - bloggaren).
Men jag tycker ändå att inlägget tar upp lite andra vinklar än jag tagit upp tidigare i ämnet. Ni som faktiskt orkar läsa det jag skriver och inte bara ser rubrik och ämne och tycker "zzzzzzz" lär förstå vad jag menar.
En sak jag noterat är hur sällan begrepp som hur rättvist eller orättvist folk vunnit i friidrott. Eller golf. Eller basket. Eller amerikansk fotboll. Och så vidare.
Har ni tänkt på det? Att det sker i stora drag enbart i sporter där det finns en målvakt, mer eller mindre. Handboll räknas inte riktigt in i det här och det tror jag beror på att det har ett målutfall som är så mycket större än hockey/fotboll plus att du på ett annat sätt får "vartannat anfall" rakt igenom och att det därför förefaller helt logiskt att det lag som faktiskt gör flest mål givetvis är värda att vinna.
Man ser aldrig något hävda att ett basketlag "som spelat snyggast offensivt" har förlorat orättvist om dom torskar. Med hänvisning till "dom spelade klart bäst, men dom satte bara inte skotten i korgen". Hade någon sagt så hade den ju framstått som korkad och fått höra "eeh va? Basket går ju ut på att göra just det".
Eller som längdhopp. Person A hoppar fem rätt bra hopp och leder från start till inför sista rundan. Hoppar dessutom snyggt som fan. Den kommer Person B som ligger femma och har alla sina hopp kortare än Person A innan han hoppar förbi och vinner.
Ingen skulle få för sig att kalla det för en orättvis seger. För längdhopp går ut på att den som hoppar längst med sitt längsta hopp vinner. Du kommer inte höra någon tränare säga "Det var väl inte direkt en välförtjänt seger, min kille hade ju ledningen i fem rundor och sen kom han där med ett turhopp. Det är orättvist".
Eller ett lopp över 100 meter där Person C vinner efter att ha sprungit både fult och inte haft ledningen förrän sista metrarna mot Person D som sprungit både snyggt och ledat längst. Du hör ingen säga varken att han som vann vann "välförtjänt" eller att den som förlorade "var värd att vinna". För alla vet förutsättningarna. Den som har sprungit snabbast när 100 meter passeras har vunnit.
Tänk om Micke Renberg eller Jonas Rönnqvist hade coachat ett basketlag och försökt komma ur en åttapoängsförlust med att säga "Vi skapade ju flest chanser. Vi vann poängchanserna. Vi hade ju åtta bollar som gick ring-ut och dom hade två, så det talar ju sitt tydliga språk att vi hade varit värda segern".
Men i just fotboll och hockey är det ju mer regel än undantag att folk jobbar med dom här begreppen så fort något ska analyseras runt och kring en match. Om laget vann rättvist eller välförtjänt eller inte.
Varför är det så? Varför tycks inte målvaktsspel, effektivitet och försvarsspel räknas i fotboll och hockey och hur blev det på det här viset?
Matcher inom hockey och fotboll går, precis som basket och handboll, ut på att den som gör flest poäng (basket) eller mål (handboll) vinner matchen.
Precis som i basket och handboll är det kombinationen av anfallsspel, försvarsspel, effektivitet och slump/tillfälligheter/tur/flyt (i allt utom basket ingår även målvaktsspel som en faktor) som avgör vem det är som står där med flest mål och poäng.
Men i fotboll och hockey tycks vi ha en förmåga att glömma bort det.
Och ja, folk kan gärna fortsätta få ösa på med "Jaha, så om ett lag har 50-1 i skott på mål och förlorar med 0-1 så är det inte orättvist då?"
För nej, det är inte orättvist. Har du en målvakt som klarar stoppa 50 skott, ett försvarsspel som håller nollan trots att man varit så tillbakapressade och en sån effektivitet att man satte det skottet man fick på mål i mål, så är du i allra högsta grad en värdig vinnare. Eftersom det går ut på att göra flest mål.
Förbundets presskonferens rörande biljettfiaskot var underhållande och det var tydligt att ingen riktigt ville ha koll på läget alls.
Marknadsansvarige Peter Forsberg satt och svamlade om att det finns 10 000 biljetter att sälja på matcherna i Globen, men bara 7 000 i Helsingfors.
Då undrade folk - med all rätt - hur det kunde vara fler än 7 000 på två av Hartwall-matcherna igår. Det kunde man inte svara på, men försökte i ett underligt försök att få rätt hävda att "man har ju loger också", utan att uppenbart riktigt ha pejl på vad det var han ville ha fram.
Att man sen sänkte priset på bara 2 400 platser - på de svenska matcherna - kändes märkligt. Man borde givetvis ha jobbat för ett sänkt pris på de matcher Sverige inte spelar också. De som drog 1000+1600 igår och 2600 när Ryssland-Lettland spelade idag.
Sen att folk då känner sig "lurade" som har betalat 1 300 spänn för dom här biljetterna som nu kostar 400 förstår jag inte riktigt. När dom köpte biljetterna valde dom ju att anse att det var värt att lägga den slanten på det. Att förbundet ens är eventuellt är villiga att kompensera handlar ju enbart om goodwill och inget annat. Folk är egentligen inte värda någon form av kompensation.... om dom nu ens får det.
Det är ju inte så att om jag köper en flygbiljett till Las Vegas och betalar 7 000 så kan jag sätta mig och kräva mellanskillnad om priset sjunker till 4 000 två dagar innan avresa.
Eller om jag köper en TV och sen sänks i pris en månad senare, så vill jag ha mellanskillnaden för att jag känner mig lurad - trots att jag själv valt att anse att det var värt priset från början.
Fast det var ju en fråga om huruvida man fick någon kompensation eller inte. Christer Englund var ju en smula märklig i sina uttalanden där. Om jag fattade honom rätt hade man vissa biljetter som kostade 1 295 som var bättre än de biljetter som man sänkte från samma pris ner till 395.
Jag fick aldrig riktigt det där att gå ihop. Jag tror inte att det riktigt fanns en plan för det där överhuvudtaget. Man valde nog bara det som kändes bäst på tungan för stunden och helt rätt blev det nog inte.
Det kom nog lite för snabbt inpå det här och man hann nog aldrig riktigt gå igenom en lämplig taktik för hur man skulle lägga upp den här presskonferensen.
Det funkade bra så länge man inte fick några frågor. Men så fort frågestunden satte igång tog det totalt stopp... på i princip varenda fråga.
Jag tror inte förbundet har självinsikt nog att göra något åt det uppenbara problem man har i ledningen. Det enda rätta man kan göra är ju att byta ut hela bunten och inte låta dom ha med nästa års VM-turnering att göra. Men jag tvivlar på att det sker. Man lär sig av sina misstag istället, tycker man.
Men det förändrar ju inte att man inte ens kunde hålla en simpel presskonferens om att man ska sänka priserna, utan att det framstod som att det är fel personer som sitter på fel poster.
Sånt här ska skötas bättre. Mer förberett och alla möjliga tänkbara fakta som man kan tänkas behöva ska vara inprogrammerad och klar. Inga "det får vi kolla på" eller "dom har 7 000 biljetter... eeh, jag vet inte hur det funkar men".
Det är inte ofta jag sitter och skäms när jag ser på saker överhuvudtaget. Jag skäms inte ens över att skita med öppen dörr på offentliga toaletter. Men det här blev pinsamt.
Men Jevgenij Malkin var ju skön. Bra start och han verkar må så mycket bättre när han slipper dela med sig för mycket av istiden till folk som Ovetjkin och Kovaltjuk, som jag misstänker hämmar Malkin en hel del och snor lite energi från killen.
Jag fortsätter att köra VM-dravel här i min egen lilla värd. Långt utanför dom som får skriva om VM på riktigt och ingår i sajtens All Star Team.
Men vad skönt det ska bli när Ryssland går in i VM-turneringen idag. Med världens bäste, Jevgenij Malkin, blir man ju givetvis extra sevärda.
Men mest ser jag nog kanske ändå fram emot att få se Jevgenij Kuznetsov. Jag hoppas han matchas med Datsiuk eller Malkin.
Jag tror att ryssarna kan bli bättre än normalt nu när man inte har fullt lika många stjärnor som man kan ha mellan varven. När det blir Kovaltjuk, Ovetjkin, Malkin och så vidare i samma lag är känslan att det blir lite för många som vill köra lite för mycket och gärna på egen hand.
Med just Malkin och Datsiuk som de enda superstjärnorna tror jag att mixen med övriga laget kan passa riktigt bra.
Apropå Ryssland såg jag att Salavat Julajev Ufa sajnat Iiro Tarkki, den finske målvakten från Anaheim. Om jag fattat det hela rätt ska Erik Ersberg ha kontrakt med Ufa i en säsong till och man undrar ju vad den här värvningen innebär för hans del.
Han hade en säsong som var väldigt mycket upp och ner och jag skulle inte förvånas om man är sugna på att bli av med honom, även om han spelade upp sig mer och mer ju längre säsongen gick.
Satan i gatan vad Twitter exploderade igår när Leif Boork jävla öste. Folk påstår att jag har svårt att erkänna när jag har fel, men det hänger ju oftast på att folk bara får se mig förklara varför jag har rätt vilket ju är en jäkla skillnad... men det Boork sysslade med igår var ju bara för kul.
Folk blev som mest förbannade när han förklarade att det var en korrekt utvisning när O-K Tollefsen tacklade in Henrik Zetterberg i målvakten Lars Haugen.
Boork menade på att det var korrekt eftersom Zetterberg åkte in där den där metern framför målvakten och därmed tydligen är ansvarig om han får en tackling som gör att han hamnar på målvakten.
Ingen människa i landet som lyssnade på det där förstod riktigt alls vad han menade med det där. Men jag kan avslöja att det nog var så enkelt att han inte såg hur det gick till först. Att han initialt trodde att Zetterberg körde på målvakten (så tyckte jag själv att det såg ut innan reprisbilderna) och att han i det skedet sa att utvisningen var korrekt.
När repriserna sedan rullade blev det ju, tveklöst, ett läge att ändra sig och säga "Jag missade att han blev inknuffad, klart att det inte är utvisning". Men eftersom Boork inte ville avslöja sig som en man som missar något alls, så tyckte han att det var mer lämpligt att göra bort sig ännu mer genom att hitta på en egen regel.
Den att man är ansvarig om man åker in en meter framför målvakten och blir tacklad in i honom.
Och ju fler repriser folk såg, ju mer förbannade blev man. För det blev ju så uppenbart. Och jag tror att Boork själv kände att det nog blev lite halvtufft läge också. Han kände nog innerst inne att "just nu gör jag bort mig en del, men det är ju bättre än att erkänna att jag sett fel för då framstår jag ju dålig".
Vetefan om det blev bättre så här.
Men däremot var det inte lika många som blev upprörda när han inte långt senare brände av att Norge gjorde mål "på tennis".
Det går väl ganska bra ihop med hur hjärntvättade folk är. "Det heter ju så", tänker väl folk som vore det inget konstigt.
* * *
Publiksiffrorna igår var en komisk detalj i allt. De två inledande matcherna lockade 1000 och 1600 åskådare. Kanon. I Finland lockade de två inledande matcherna typ 8400 och 6400 och därefter hade man 5000 fler på "huvudmatchen" än Sverige hade.
5995 var den första siffran som man presenterade som siffra under Sveriges match igår. Sen ändrade man till 7700 lustigt nog.
Jag kan avslöja vad det var som råkade bli fel. I första skedet hade sekreratiatet av misstag tilldelats en lapp med paketpriset för att se tre matcher på en dag.
Det borde kommit fram snabbare än det gjorde om speakern bara hade sagt vad det stod. "Kvällens publiksiffra är 5995:- inkl. moms"
Men nu blir det nog ordning på det där med priserna i fortsättningen.
Jag kollade snabbt på Ticnet nu och hade inga problem att få biljett till Lettland-Ryssland för 275 som lägst. Eller 395 för Tjeckien-Sverige.
Så nu blir det upp till svenska folket att visa att man kan gå och se på hockey. Tyvärr är jag väl av tron att publikfiaskot inte enbart beror på biljettpriser, utan på bristande intresse av den generelle svensken att faktiskt se på hockey för hockeyns skull.
Svensken saknar kulturen att överlag se på idrott för sakens skull. Man måste se "sitt" lag, annars får det vara. Ytterst få känner någon direkt anledning att se en hockeymatch mellan Ryssland och Lettland, exempelvis. Eller att sitta och se Färjestad-Brynäs om dom håller på Luleå.
Det är där vi svenskar brister jämfört med många andra länder och kulturer där det genuina idrottsintresset ligger på en annan nivå. Där folk gillar idrotten snarare än att gilla ett specifikt lag. Eller åtminstone kan gilla idrotten i sig parallellt med ett specifikt lag.
Det är en av Sveriges största idrottsliga svagheter, i mina ögon. Den generella bristen på ett genuint idrottsintresse.
Åååh, såg ett så fint twitterinlägg igår kväll av Kristian Gilbert som jobbar på norska idrottsgymnasiet WANG i Oslo.
Han skrev om ett citat från Erik Ask som under en TV-sändning när hockey-VM gick i Norge 1999 ska ha sagt (översatt till svenska):
"Här har dom statistik på allt. Här har dom mål short-handed, det vill säga mål med en hand på klubban".
Isabel fick ta lite Twitterskit igår för att hon fått jobb hos oss bara för att hon är snygg. Men det där är inget nytt utan har varit så rakt igenom all vår rekrytering.
Det är ingen slump att alla som jobbar här är snygga.
Prio ett för oss är att folk ser bra ut. Sen är det bonus om dom kan hockey. Den strategin har vi haft i typ sju års tid och har funkat helt okej.
"Problemet" här är att Isabel tydligen är tjej och därmed blir det bittra kommentarer från killar, förstås. På ett helt annat sätt än för oss killar som också är snygga. Vi får ju aldrig direkt utstå den bitterheten eftersom det av nån anledning anses "bögigt" av den här typen av människor att inse (offentligt) att en kille är snygg.
Själv har jag inga problem med att inse att Peter, Uffe och Mjörnberg, liksom jag själv, ser riktigt bra ut. Ingen av oss kan hockey speciellt bra heller och utan utseendet hade vi aldrig varit där vi är idag. Och jag förstår att det sticker i ögonen på folk.
Speciellt bland folk som vet att dom skriver bra, kan allt om hockey, men sitter där och kanske inte har utseendet för sig och därför aldrig får en chans.
Jag förstår att Anders Gozzi är en smula skeptisk kring det här med Robert Roséns plötsliga vilja att flytta från klubben. Att hans flickvän plötsligt inte trivs och vill flytta - och detta bara en månad efter att Rosén till Aftonbladet förklarat att "både jag och AIK är intresserade av en förlängning" av det kontrakt han har ett år kvar på och "samtidigt trivs jag så jäkla bra i Stockholm som stad och AIK som lag"
Känslan att hans flickvän plötsligt mitt i det där sagt att "jomen du, har du tänkt på att jag inte mår bra här?" skulle ju bara indikera på en smått usel kommunikationsförmåga i paret som sådant, och det tvivlar jag faktiskt på att man har.
Min gissning är ju att Växjö, precis som det spekulerats i tidigare, har kommit med ett grymt erbjudande till Rosén. Ett erbjudande som går långt utanför vad andra klubbar är villiga att betala för Rosén inom Sveriges gränser och att det helt enkelt fått honom att känna att en flytt är rimlig.
Det känns väl inte direkt som en högoddsare med tanke på den lön Jonas Holös påstods få i klubben och den lön man påstods erbjuda David Petrasek. Sannolikt är Växjö benägna att betala en stor summa för att få en lokal hjälte i sin trupp till kommande säsong.
Och jag förstår ju om Gozzi känner att det är en smula bristande i respekten att det gått till på det sätt det gjort. Oavsett om det förhandlats med Växjö (vilket det ju givetvis har gjorts) på grund av flickvännens sociala situation eller om det gjorts ur den ekonomiska aspekten.
Men samtidigt tycker jag att man får anpassa läget till hur vi jobbar i svensk hockey. Allt är inte så jäkla seriöst alla gånger.
I ett läge där det anses fullt korrekt att spela i ett lag och sajna kontrakt med ett annat för nästa säsong redan i oktober. Ja, där får man kanske också räkna med att ekonomiska överenskommelser görs redan innan man försöker lösa det med den faktiska arbetsgivaren.
Svensk hockey hade mått bra av bättre riktlinjer gällande sånt här. Men jag tvivlar på att man ens orkar försöka hitta en lämplig lösning på problemet.
Andreas Thuresson blev matchvinnare i Calder Cup i natt. Det kan han ju vara värd, denna sköning som väl kan sägas jobba hårt för att göra ett framtida Niklas Andersson Award till ett Andreas Thuresson Award istället.
Niklas Andersson spelade ju tio säsonger i Nordamerika och gjorde bara en ordinarie säsong i NHL på det. 165 matcher totalt, 16,5 per säsong över en så lång tid som en tioårsperiod.
Galet psyke och uthållning i ett läge där vi ser en del exempel på folk som inte ens pallar tre månader. Här snackar vi om den helt andra änden av det spektrat.
Andreas Thuresson gör nu, vad man kan tro, sin femte och sista säsong i Nordamerika för den här gången. Han har kämpat hårt och slitit för en NHL-plats. Fem säsonger, 25 NHL-matcher. Han snittar alltså färre matcher per säsong än Niklas Andersson gjorde.
Jag vet att det finns andra som kört på i tre säsonger och inte - eller knappt - spelat en enda NHL-match. Men det börjat bli något speciellt när man når upp i 5+ säsonger, trots allt. Nånstans där går gränsen för ihärdighet på gränsen till värdigt en egen trofé.
I Thuressons fall blev nog nyckeln till dom där extrasäsongerna två. Dels fick han den där tredjesäsongen när han spelade 22 matcher med Nashville. Han fick känna att "det här går ju, jag är där... detta blir bra. Jag fixar det här".
Det gjorde ju rakt av att han valde att förlänga bara på det. Inför den här säsongen var han gissningsvis bara en hårsmån från en hemflytt när Rangers hörde av sig. "Ett klubbyte kanske kan vara något, vi ger det en chans", tänkte Thuresson rimligen och körde ett varv på det också.
Sen har det bara blivit tre matcher i NHL på dom två säsongerna.
Det är något speciellt med dom här killarna som fortsätter att bara köra på.
Andreas Thuresson är den svensk med flest matcher i AHL genom alla tider i och med den här säsongen. 350 matcher. Han är 31 före Anders Eriksson, som ju i sin tur är lite diskad i avseendet att få någon krigartrofé. Det har varit för många säsonger med NHL-spel rakt av för att hans krigande i AHL ska ses som någon jättebedrift.
Niklas Andersson spelade ju merparten av sin farmarhockey i gamla IHL där han gjorde 300 matcher. I AHL gjorde han 212 [insert calculator].
Inatt kommer @Levererarn hem igen efter en hel månad på vift och utan tillgång till min och Jimmy Stålnackes kärlek.
Som vi har längtar. Och som han har missat. Han har ju till och med lyckats missa att Brunflo skaffat en tränare medan han varit borta och snart sätter han sig med en Twitterfeed av Guds nåde att kämpa sig igenom för att jobba sig ikapp.
Och ja, vi hälsar honom givetvis hem på detta enkla sätt i brist på möjligheter att stå och vifta med stora famnen på Östersunds flygplats.
Idag har jag varit nära att trycka upp ett inlägg om Peter Forsberg och hans uttalande igår och om hur det på allvar lyckades reta upp folk. Men jag valde att skippa det. Det blev lite för nära släkt med saker som man en del vill införa dödsstraff för att skriva.
Så allt det där slängde jag all världens väg innan jag tryckte upp det.
Sedan började jag skriva om Linus Omark och hans ja, utbrott kan man väl kalla det i den värld där han lever i och tycker att folk som skriver att han helt enkelt inte är bra nog för VM-spel "skriver skit" om honom.
Fakta är ju att han inte var bra nog att ta plats i det här VM-laget. Det vet han ju själv om. Han vet också om att hans förutsättningar att ta en plats var små just för att läget var vad det är. Att folk förklarat det i bloggväg och att han ändå tar det som "skriva skit" känns beklämmande och skildrar väl inte direkt nära verkligheten.
Jag slängde bort allt det jag skrev där också. Jag ville inte hamna i Omarks svarta bok. Men sen insåg jag att jag nog fan inte ens är i någon av hans böcker (jag får då inga julkort på mejlen) och att det kanske därför är bättre att vara i den svarta än ingen alls.
Det som slår mig är väl kanske inte först och främst humorn i att skälla ut folk och kalla dom "loosers", utan hur han "ska täppa igen truten" på alla.
Hur ska han ens göra det rent tekniskt? Det folk skrivit är att han inte är bra nog att platsa i det här VM-laget. Att Linus Omark våren 2012 inte är av VM-klass.
Det finns ju ingenting, absolut ingenting, som gör att en helt magisk säsong 12/13 förändrar det. Hur bra han än är nästa säsong, så kommer han ändå ha varit exakt så bra - eller inte bra - som han var i landskamperna före VM 2012.
Ingenting han gör nästa säsong lär täppa igen truten på någon som sagt ett enda ord angående hans insatser i landskamperna de senaste veckorna.
Men att döma av hans uppenbara överdrivna ilska känns det samtidigt som att han vill vara förbannad. Han vill övertolka och överdriva saker. Få fullt självklara utspel som "han är inte bra nog" till att vara skitsnack. För han växer helt enkelt av det. Det skriver han ju själv. Han behöver hat - om än egentolkat sådant - för att kunna växa som spelare.
Jag betvivlar inte ett dugg att Linus Omark kommer tillbaka så fort han bara kommer till rätta med sin tillvaro. När han slutar försöka spela till sig en NHL-plats, för den tillvaron - med allt vad AHL-spel och skit innebär för Omarks del och den frustration han känner av att tro/veta sig vara värd en NHL-plats - känns inte direkt som en miljö där Omark kommer lyfta.
Men det hänger nog mycket på hur han tolkar det här inlägget. Att jag tror på honom kan ju minska hela hans hunger att vända det här. Tolkar han det tvärtom kanske det är jag som får truten igentäppt - trots att jag tror på honom.
Kom hem och lira här nästa säsong istället. Nånstans, helst inte Luleå. Där kommer du inte lyfta. Men du kan ju testa Schweiz eller Brynäs eller så.
Nej, jag blev fan inte helt nöjd med det här heller. Men nu orkar jag inte bränna ett inlägg till. Men jag vetefan om jag känner att det var bra nog för att ha värdet att hamna i Omarks svarta bok. Känns rätt långt ifrån.
Att Daniel Alfredsson väljer att komma och spela VM får väl nämnas som en av de mer överaskande svenska besluten en svensk NHL-spelare gjort runt VM-spel på många, många år.
Det är lite grann den raka motsatsen till Mikael Samuelssons nej 2010.
Det fanns en tid då Alfredsson alltid tackade ja när det fanns en öppning. Det är ju en av orsakerna till att han haft fyra VM-turneringar avklarade efter NHL-säsong (han har ytterligare en som elitseriespelare och en till under lockouten 2005).
Sex VM spelade han mellan 95-05. Därefter hade han ingen fram till nu.
Och det har väl varit en salig blandning av skador, motivationsbrist och familj som varit orsakerna till att han inte kommit iväg de senaste åren, då han ju varit upptagen av slutspel vid egentligen bara ett tillfälle.
Därför kändes det som en jätteknall redan när man slogs ut i år och han redan där och då öppnade dörren för VM-spel.
En knall som kanske mest beror på att han är osäker på om han överhuvudtaget ska spela hockey nästa säsong eller inte.
Men det kanske också är just den biten som gör att han faktiskt väljer att spela. Han vet att Tre Kronor fått ett vasst lag och kommer vara med och slåss om guldet. Han har aldrig tidigare vunnit VM-guld och vet att chansen kan bli hans sista.
Att han dessutom kommit till insikt med att han nog inte lär hinna vinna den där Stanley Cup-ringen gör kanske även den att en längtan efter ett VM-guld blir större än normalt.
Då kan han åtminstone - om han lägger av - göra det med ett guld från SM, OS och VM. Det får väl ändå ses som skapligt värdigt för en kille av Alfredssons kaliber.
Och allt utom ett guld i VM kommer innebära att Max Grinndal dyker TV4-sändningen och frågar: "Känns det som ett fiasko, eller?"
Nej då, jag tror Grinndal är petad från VM. Precis som han var från slutspelet. Alfredsson behöver nog inte oroa sig. Ja, för frågan alltså. Ett fiasko blir det ju att missa guld oavsett.
